255 (Svensk etymologisk ordbok)

Print (PDF) - On this page / på denna sida - hån ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

häda 255 hägra

egentl. folkligt uttr. i Danmark för den
isl. vulkanen Hekla, vilken liksom sv.
Blåkulla (se d. o.) o. ty. Blocksberg
ansågs för en av trollpackornas
mötesplatser o. vars namn uppträder i ä. sv.
svordomar, t. ex. Häkla ta then som
först swijker Messenius Sign. Om
härledningen av namnet Hekla se hake
2. - I Hessen förekommer också ett
häxberg Hechelberg, som ävenledes kan
ha inverkat.

häda, fsv. hædha, håna, häda = isl.
hæða, ä. da. hæde, avledn. av fsv. haþ
(osv.), hån, skymf, varom se hån. Ett
minne av verbets gamla böjning, III,
ipf. hädde, kvarlever i uttr.: som man
är klädd, blir man hädd (-hädhat
redan i NT 1526), där också den gamla
allmännare betyd. uppträder (ännu t. ex.
hos Bellman Fredm. sång 21: »plär
dina vänner häda jemt»); numera bl.
om religiösa ting o. d.

hädan, fsv. hæþan, härifrån,
hädanefter m. m. = isl. heðan, da. heden
(bort) härifrån; av den germ. pronom.-stammen
hi- (se hin, hit); f. ö. bildat
som dädan (se d. o.). Jfr med annat
bildningssätt fsax., fhty. hinan(a) (ty.
von hinnen), ags. heonan (eng. hence
med tillagt s). Se f. ö. hän.

1. häfta, fsv. hæfta, hæpta (äldst
III konj.), binda, hämma m. m. = isl.
hepta ds., da. hefte, häfta, got. haptjan,
fsax. heftan, mlty. hechten (= sv. häkta),
fhty., ty. heften, binda, fängsla; avledn.
av stammen i fsv., isl. hapt n., band»
fjätter, fhty. haft m. ds. osv. o. isl.
haplr, got. hapts, ägs. hwft osv., fången
(fånge) = lat. captus, fir. cacht, f-part.
till häva = lat. capio, tager.

2. häfta, sbst., sammans, tunghäfta,
fsv. hæfta, hæpta, band, fängelse,
hinder, förstoppning (ännu hos B. Olai
1578); till vb. häfta; el. (delvis) en
parallellbildn. till detta, alltså en avledn.
på -ion av stammen hapt-, se föreg.
Jfr häkta sbst.

häfte i den unga betyd, ’bokhäfte’
efter ty. heft. Ett inhemskt häfte finns
ännu hos Sahlstedt 1773, av fsv. hæfte n.
(likbetyd, med hæfia), av germ. *haftia-;
se häfta 1.

häftig, Syn. Lib. 1587, från mlty.,

ty. heftig; ett egentl. lty. ord = mhty.

heiftich, jfr mhty. heifte, våldsam, o.
isl. heipt, fiendskap; se f. ö. hast.

häger, fsv. hægher jämte hæghre (i
sammans.), ä. nsv. hägre Var. rer. 1538,
motsv. isl. hegri, da. hej re, fsax., mhty.
helger, fhty. helgar o m. fl., av germ.

h(a)i₃ra(ri)-, motsv. det gamla finska
lånordet haikara; sannol. (väl genom
dissimilation) av det *hrai₃ra(n), som
förutsattes för fsax. rêgera, mhty. reiger
(ty. reiher), ags. hrágra; av
ie.*kr(a)ikro(n)-, efter fågelns hesa läte, som
brukar återges bl. a. med kraik; jfr det
likbetyd., men obesläktade elsasska
giriks. - Från germ. språk kommer
ffra. (h)aigron (>. fra. héron); se
ägrett. - Vid Hälgasjön Smål.
förekommer (el. förekom för o. 20 år sedan)
den egendomliga formen häjd ’häger’.

hägg, fsv. hægger = isl. heggr, da.
hceg-, jfr sydty. dial. hâg-chries, hägg,
o. eng. hedgeberry, häggbär (egentl.:
häckbär). Germ. *ha₃ja-, avledn. av
hage, alltså egentl.: hägnadsträd,
häckträd.

hägn n., fsv. hæghn f., inhägnad,
hägn, motsv. da. hegn n., fsax. hagin
m., hägnad, törnbuske, fhty. hagan ds.
(ty. hain, hage, lund); avledn. till hage
(se d. o.). - Härtill vb. hägna, fsv.
hæghna = isl. hegna osv., jämte hägnad,
fsv. hægnaþer = isl. hegnaðr. -
Jfr ohägn.

hägra, 1788, 1792 (jfr nedan), Weste
1807, ett blott svenskt ord; enl. v.
Friesen Spr. o. st. 1: 230 f. ett egentl,
götaländskt verb, avlett av en adj.-stam
hagh, hög, motsv. no. haag, hægre
Telem., en blandningsform av hög o.
ha- (se Hå-); alltså egentl.: göra högre,
sedan opersonl.: ’landet (osv.) hägrar’,
dvs. synes högt upp i luften. Jfr sv. dial.
hägda ds., avlett av samma hägh-, o.
isl. hilla, no. hjelme m. fl., till isl. hjallr,
upphöjd ställning (se hylla 1). - Om
formen jfr senast H. Pipping SNF XII.
1: 66, 77. - Ordet hägra jämte dess
avledning hägring tycks först i början
av 1800-t. ha blivit rotfäst i riksspr.
Hägring betecknas 1792 av S. Ödmann
som ett skärgårdsord. - I vissa ösv. dial.
förekommer i samma betyd. skulla, även:

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Fri Jan 20 10:50:22 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> http://runeberg.org/svetym/0343.html

		Svensk etymologisk ordbok / 255 (1922) Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|