Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ricinolja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stridd grundform o. härledning. Sannol.,
med Zupitza Gutt. s. 126, till ie. roten
kri i lett. kreims, grädde, kret, skumma
av grädden. Samma ljudförb., ie.
*krl-= germ. *hri-, ingår i ty. reif, rimfrost,
av fhty. (h)riffo = fsax. hripo, på grund
varav E. Schröder ZfdA 42: 67 för rim
utgår från en ie. grundform *krlbmo-.
Ett likbetyd, o. enl. soml. besl. ord är
litau. szarmå. - Rim tu s sär, se tu s se.
ring, fsv. ringer, rundel, krets, ring
= isl. hringr, da. ring, fsax., fhty., ägs.
hring (ty., eng. ring), av germ. *hringa-,
äldre *hrenga-, vilket tidiga
utvecklingsstadium finnes bevarat i finska lånordet
rengas. Från germ. spr. även fra.
ha-rangue, varav harang (se d. o.), o.
rang, varav rang (se d. o.). Ring,
rang o. harang äro sålunda
etymologiskt samma ord. le. rot krengh, varav
fslav. krqgu, krets, krqglu, rund, samt
enl. v. Planta umbr. cringatro, ett slags
axelband (möjl. dock av en växelform
kreng). - Avledn.: germ. *hringiön =
isl. hring j a, spänne, fhty. rinka, ägs.
hringe, ävensom vb. ringa i ringa en
björn = da. ringe, mlty. ringen, eng.
ring, motsv. fsv. ringia = isl. hring ja,
ställa i ring, omringa, o. ringa ett
svin, förse med ring, motsv. i da., mlty.,
ty. o. eng. - Det speciella germanska
uttrycket för metallring är annars isl.
baugr osv. (se under bygel). Om en
del andra indoeur. beteckningar för
’ring’ (av verbrötter med betyd, ’vrida.,
fläta’) se Liden Armen. Stud. s. 5. -
le. växelform: grengh se kring. -
Ringduva, Schroderus Gom. 1640 =
da. ring(el)due, ty. ring(el)taube, eng.
ring-dove osv., efter den vita halsringen.
- Ringfinger, L. P. Gothus 1623,
Schroderus Gom. 1640 = da., ty. ~
ägs. hring finger, mlat. digitus änulärius
(till äniilus, ring). Från en åder från
ringfingret el. mellan ring- o. lillfingret
gick, enl. en redan under antiken
uppträdande åsikt, en åder till hjärtat, på
grund varav ringen, trohetens symbol,
sattes på den ena av dessa fingrar (jfr
ä. ty. herzfinger, motsv. i ä. nsv.); i ägs.
dock på långfingret. Öppnandet av denna
åder, salvalella (till salväre i betyd,
’läka’), ansågs bota ’melankoli’, varifrån
ringfingrets gamla namn ä. nsv. läkie
finger Var rer. 1538, motsvar. i ä. da.,
isl., ty., ägs. (eng.), kelt., efter lat.
digitus medicus, grek. däktylos iatrikös. Sv.
dial., ä. nsv. gullflnger (i dial. även
gull-brand), motsv. i ty., ägs., lett., pöl., kan
syfta på ringen, men även uppfattas som
ett berömmande namn (noanamn):
ringfingret fick tidigt en viktig användning
i den magiska medicinen; jfr f. ö.
beteckningar som ’trollfingret’ (kelt.) el.
den i en mängd språk förekommande
’det namnlösa’ el. ’ej benämnda fingret’
(bl. a. i sv. dial., sanskr. o. kinesiska),
vilken senare dock kunde ha ett annat
ursprung. Jfr Sahlgren NoR 1918 s. 16
med litter. - Ringorm, sydsv. dial.,
ett gammalt ord för ’revorm’, fsv.
ring-ormber, motsv. i isl., no., da.; i
götal.-dial. även: snok.
1. ringa, vb, fsv. ring(i)a = isl.
hringja,da. ringe; jfr ägs. hringan, ljuda
(eng. ring), till en ie. ljudrot krenk el.
krengh av samma slag som den i litau.
krankiii, rosslar, snarkar. Avljudsform:
runga l (se d. o.).
2. ringa, adj. o. adv. = fsv. = da.
ringe, från mlty. ringe, lätt, obetydlig,
som adv.: obetydligt o. även: snabbt,
motsv. mhty. geringe, lätt, rörlig, snabb,
fhty. adv. giringo, lätt; säkerl., med
Bezzenberger Bezz. Reitr. 4: 354, besl.
med grek. rimpha, hastigt, livligt (av
*reng~h-), o. litau. rangstås, hastig,
skyndsam, réngti(s), skicka sig att göra
ngt, skynda. - Min ringa person,
min ringhet (uttryck som avse att
btygsamt nedsätta sig själv gentemot
den tilltalade), motsv. da. min ringe
person, jeg i min ring hed, ty. meine
kleine person (förr även: wenige, arme),
meine wenigkeil, eng. my own Utile self,
fra. ma petite personne, mön hnmble
p. m. fl. Från tiden för grundandet av
det romerska kejsardömet; jfr Valerius
Maximus (30 e. Kr.) till kejsar Tiberius:
mea parvitas; samma uttr. o. 515 till
vandalkonungen Trasimundus; i fht3r.
hos Otfrid; saknas hos humanisterna,
som i stället gärna använda ego. Se
A. Götze ZfdW 9: 87 f.
3. ringa (svin), se ring.
ringla sig, ett 1800-t:s ord, da. ringle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
