- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
770

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skälf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

adj. skälig), plikt, laga form, laga intyg,
bevis, orsak, bestämmelse m. m. = da.
skel; samma ord som föreg., med vissa
betyd, anslutande sig till skilj a o. andra
beroende på senare utveckling; så utgår
t. ex. uttr. giva goda el. starka skäl
för från betyd, ’redogörelse’; göra skäl
för sig på den av ’rätt o. billighet,
plikt’. - Fsv. biformen skil n., m.
beror på ny anslutning till skilj a; jfr
föreg.

[skäl, sv. dial., musselskal., mussla,
se skal.]

[Skälderviken, se Skelderviken.]

Skälf, Skölf, gård- o. byn. i Sdml.,
Nke, Ögtl., fsv. Skcelf (Skiolf, Skölf);
med sammans, fsv. Varisskcelf (till
per-sonn. Fann), nu Vår sk al Vårkumla
sn Vgtl., fsv. Skcelveem (== *Skcelfhem),
nu Skälvum, sn i Vgtl., fsv.
Hidhin-skiwlf, nu Hönsgärde Uppl., Loaskialf,
nu Losgärde Uppl., Viskialf, nu
Viss-gärde Uppl. (se Vi); Fiardhaskialf, nu
Färdskär Vstml.,Hwtloskialf,nu
Hatt-skär Vstml., m. fi.; med motsvar. i
Norge (åtskilliga väl dock av annat
ursprung än de svenska namnen) o. (som
lån från nord. spr.) i eng. ortnamn; jfr
de mytiska isl.-fno. Hlid-, Valaskjplf.
En namngrupp av stort icke minst
kulturhistoriskt intresse, men trots flitig
behandling atm. i enskildheter ej säkert
fastställd innebörd. Vanl. sammanställt
med ägs. scijlfe, något av bräder
förfärdigat (betyd, ’bänk’ är ouppvisad!) –
l ty. schelf, plankställning o. d. (varav
eng. shelf, bräde, nu: hylla; kanske
dock i st. från höll.), höll. schelf, ä.
schelue, höstack (egentl, om själva
träställningen), o. i de mytiska namnen
resp. ort n. tolkat som ’högsäte’ (Bugge
TfPh 8: 44, Läffler Ark. 10: 166 f.) el.
som ’träbyggnad’ (Kock Hist. tidskr.
1895 s. 169) el. som ’avsats o. d.’ (Bråte
NoE> 1: 102). Snarare dock, med
Björkman NoB 7: 163 f., att förbinda med
ägs. scylf m., klippa, höjd (även i ortn.),
en betyd., som synes passa även för de
svenska namnen. De båda orden med
betyd, ’träställning, bräde’ o. ’höjd’ äro
urspr, etymologiskt identiska o. höra
till en labialutvidgning av roten skel,
klyva, i skilja osv., av samma slag
som skalp, sk ö lp; jfr även halv. -
En avledning föreligger i namnet på den
fornhistoriska svenska konungaätten
Skilflngar; se senast Björkman anf. avh.
- Om namnen med Skälv- i första leden
även höra hit är osäkert o. kräver en
särskild undersökning.

skäll, om mjölk, Spegel 1712 (anf.
som götaländskt), i dial. även: mager
(om jord), besl. med mlty. schal, fadd,
oklar = mhty. ds., t}7.: fadd, samt med
grek. skéllein, göra torr, samt, utan s-,
lett. kals, mager, mhty. hel, svag, Ity.
hall, torr; jfr Ehrismann PBB 20: 64,
Falk-Torp s. 1002.

1. skälla, sbst., fsv. skylla, bjällra,
liten klocka - isl. skella, skramla, no.
skjella ds., mlty. schelle, bjällra, fhty.
scella (ty. schelle), av germ. *skellön (ej,
med Torp. Etym. ordb. s. 600, *skalliön),
till germ. st. vb. *skellan, ljuda, skramla,
smälla o. d. = fsv. skcella (ipf. plur.
sknllu; jfr gamla bibelövers.: ’så att det
skall i markene’ l Sam. 4: 5), isl. skjalla,
no. skjella, mlty. schellen, fhty. scellan,
ägs. sciellan, till en ie. rot (s)kel i grek.
kélados, larm, kaléö, kallar, ty. hell,
klar, egentl.: ljudande, osv.; se f. ö.
skall o. skälla 2. - En biform härtill
är dalm. skuälla (ipf. skuall), med
ana-logiskt w el. möjl. av en växelrot sk^el,
som dock enl. Noreen Sv. 1m. 1: 737
även skulle ligga till grund för germ.
*skellan (med i så fall analogiskt
bortfallet w); jfr skvallra.

2. skälla, vb, fsv. skcella (ipf. -//e),
skälla, om hundar (även transit.),
utfara i häftiga o. hårda ord (med prepos.
mot; i ä. nsv. även träns.: ’skall iag
Kiärleken skiälla’ Dahlstierna) = isl.
skella, smälla, slå av o. d., skälla (om
personer), da. skazlde, skälla (om hundar
i stället: g0, jfr nedan), av germ.
"skal-lian, en kausativ- el. intensivbildning
till st. vb. *skellan (se skälla 1) av
samma slag som bränna till brinna,
lägga till ligga osv. Betyd, ’utfara i
hårda ord, häftigt klandra o. d.’ beror
möjl. på inverkan från det rotbesl. mlty.
schelden - fhty. sceltan st. vb (ty.
schellen). - Ett annat gammalt verb för
’skälla (om hundar)’ är sydsv. dial. gö,
fsv. göia = isl. gcijja (ipf. #o), da. ya, jfr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/0858.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free