Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torpadius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gräsknippe, gräs, till drbhdti, knyter,
flätar, vartill även ry. dorobu, korg,
fhty. zerben, vrida (jfr t. ex. Uhlenbeck
Aind. Wb. s. 122, 129); el. enl. andra
möjl. = ie. *drpo-, besl. med grek.
drépo, avskär m. m., jfr fslav. dirinii,
gräsmatta, till grundroten der, i grek.
dérö, flår, got. gatairan, sönderslita (se
tära), alltså egentl.: avskuret stycke,
jfr kymr. darn, stycke (mot antagandet
att grek. drépö utgår från en rot derekK
se Persson Indog. Wortf. s. 859 n. 1).
- Det från nord. spr. lånade likbetyd,
fin. turue’, turves, turvas synes visa hän
på en germ. s-stam *turfies-, -as, Karsten
Germ.-finn. Lehnw.-stud. s. 91. -
Av-ledn.: torva - fsv. = isl. torf a-, jfr
fhty. zurba f. Torva : torv - t. ex.
isl. röda : (sv. dial.) röd, t rö da: tro d.
Jfr följ.
torva till (vulg.), t. ex. 1885;
växelform till fsv. tyrva, slå med kastande
(t. ex. av stenar) = isl. ty rf a, kasta
torv på ngn, täcka med torv, no. tyrva
i den senare betyd.; avledn. av torv.
Alltså ett förallmänligande av betyd,
’kasta torv’ o. bildat som stena. På
denna torvkastning syftas i
Västgötalagens döma til torf(s) ok ticern (det
senare med avs. på insmörjandet av
tjuvens huvud med tjära). - Härtill:
torvel, örfil o. d., A. Engström; även
dorvel Osterg., torvare, torving; väsentl.
dial. el. lägre talspr.
tosing, 1689: tosing och phantast, jfr
sv. t o sa, tokig kvinna, tosig, tokig
(båda med dialektal anstrykning), sv.
dial. tos(ar), tok(ar); väl besl. med sv.
o. no. dial. tas(s)e, fjant, stackare; antagl.
att sammanhålla med no. fösa, driva
omkring utan mål, prata
osammanhängande, o. möjl. tassa, ävensom no. fasa,
bliva svag, varmed man sammanställt
sanskr. ddsyati, försmäktar. I övrigt
blott osäkra anknytningar. Jfr tok o.
tåp.
toss, se tuss.
1. tossa, fjantig el. enfaldig kvinna,
Bellman: din tossa - da. tosse ds.; jfr
sv. dial. tuss, dumhuvud, no. tusse, dvärg,
narr, ä. da. tosse, tusse, tuss, jätte,
stackare, da. tosse, dumhuvud, av äldre
*purs- = isl. purs, puss, jätte, även:
dåre, osv.; se närmare under tusse.
Jättarna ansågos vara dumma. - Ett
annat ord är likbetydande ä. nsv. tafsa,
Modée Fru Rangsj. o. H. Smulgr., väl
av *tåpsa, diminutivbildning av tåp,
av samma slag som t. ex. sv. dial. konsa,
lättfärdigt fruntimmer, morsa, märrsa,
sossa osv.; jfr till ljudutvecklingen
under glufsa, nafsa, rafsa, rufsa, tofs.
2. tossa, groda, padda, I. Erici o.
1645; tådza 1652; tussa 1706; i vissa
dial. även fasa = no. fossa, padda, da.
tudse; liksom så många andra
likbetydande ord en hypokoristisk bildning,
av en till kortnamnen el. barnspråket
hörande rot av samma slag som tad i
ägs. tddige (eng. töad) jämte kortformen
tadde. Med avs. på diminutivsuffixet s
jfr det likbetydande ty. dial. ytse, ägs.
ylse. - Besl. är väl sv. dial. tosk, fsv.
tusk, ägs. tosca, groda, bildat som isl.
froskr, ty. frosch, o. möjl. uppkommet
i anslutning till detta, liksom sv. dial.
tråsk, no. trausk synes ha fått även r-et
från detta ord. I fråga om /c-avledn.
jfr f. ö. under frö 2. o. padda
ävensom torsk 2. Se förf. NTfF 3 R
XII. 63 f. Annorlunda Falk-Torp under
tudse. - De germ. språken äro sålunda
synnerligen rika på sins emellan
obesläktade beteckningar för ’padda’ o.
’groda’, liksom f. ö. även andra indoeur.
spr.; t. ex. under frö 2, groda, kvabba,
o. padda samt f. ö. grek. phryné,
phry-nos (egentl.: brun), bdtrakhos (med
talrika växelformer), lat. bufo, rubeta (efter
färgen), röna, ty. kröte (märk växlingen
av fhty. chrota ~ chreta), fra. crapaud.
Denna omständighet jämte den starkt
utpräglade hypokorismen i fråga om
dessa namn (geminering av
stamkonsonant, diminutivsuffix -k, -s osv.) beror
utan tvivel på eufemism resp. tabu.
Dessa djur ha nämligen spelat en stor
roll i folkets övertro. De hörde liksom
ormen m. fl. till de s. k. själadjuren o.
omhuldades o. dyrkades som
skyddsdemoner. I Gaslanders skildringar från
Västbo 1774 omtalas vissa sjukdomar
(t. ex. frätsår på boskap) såsom
orsakade av ’tåssor’ (jfr sv. dial. tossebett,
torskbett, även om det s. k. onda bettet);
’tåssor’ få ej hatas, ty då dia de bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
