Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - vekare(pil) ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slag som t. ex. hugna o. isl. pokknast,
täckas (: pokki, mening, välbehag), ett
sekundärt o. relativt ungt bildningssätt;
se f. ö. vilja l, 2. - Av vilnas har i
olika dial. utvecklats velnas o. välnas;
jfr under väld o. v al k.
velociped, Aftonbl. 1869, Hellberg Ur
minnet 1870 s. 67 = da. velocipede, ty.
veloziped, från fra. velocipede, ungt ord,
till lat. vélöx, snabb, o. pcs (genit.
pe-dis), fot (se pedal, fjät o. fot). - Väl
den enda svenska beteckningen under
1870-t. o. mycket allmän under 1880-t.,
då emellertid också bicykel började
användas, medan bruket av cykel blev
vanligt först under 1890-t.:s senare hälft.
Hos det yngre släktledet har cykel
numera så gott som fullständigt
undanträngt de tidigare benämningarna, av
vilka dock velociped alltjämt hållit
sig kvar (vid sidan av cykel) hos en
del av den äldre generationen: bicykel
synes däremot ha kommit nästan
fullständigt ur bruk, atm. i talspr. Jfr
Balck 1883: ’Meningarna (äro) här i
landet delade om fortskaffningsmedlet skall
heta »bicycle»" eller »velociped»’.
Förkortningen cykel förekommer i litter.
atm. 1891 (i ’Sport’); jfr fra. slangspr.
vélo, ävensom bil. - På samma sätt
har i da. velocipede undanträngts av
cykle. - Härtill den skämts, bildningen
velocipedant, Sönd.-nisse 1869
(Göteborg), använd även senare.
veläng, ett slags fint papper, urspr,
pergament, 1799, från fra. velin, avledn.
av ä. fra. ved (fra. vean), kalv, av lat.
vitellus ds.; alltså egentl.: kalvskinn.
vem, som nom. atm. i slutet av 1500-t.
= da. hvem; egentl: - fsv. dat. hvem,
isl. hveim, ägs. hvem, hvdm, (till fsv.
hva(r); se ho 1), väl motsv. fslav. cémi,
en instrumentalis på ie. -7771. En
gammal instrumentalkasus (med annat
bildningssätt) föreligger även i got. hvamma,
hvamme-h. - Utvecklingen från dat.
till nom. är av samma slag som i nsv.
(värd.) dom.
[vemm, sv. dial., kvick, rask, se
under Vimmerby.]
[Vemmenhög, ortn. Skå., se Vämmenhög.]
[vemod, se ve 2.]
1. ven, ett slags gräs, Agrostis,
Spegel 1712 - no. kvein, ä. da. hvene; jfr
meng. whin, säv; av germ. *hwainö-; i
övrigt dunkelt trots framställda
tolkningsförsök. Jfr V en a.
2. ven, blodåder = ty. vene, av lat.
vena ds., om vars härledning se under
åder (slulet).
Ven, önamn, se följ.
Vena, ortn. i Ögtl. o. Kim. 1., fsv.
Hvena, kan väl ej, såsom jag förmodat
Ark. 17: 77, utgå från ett samnord.
*Hvcdn- (= önamnet (H) v e n) i vilket
fall man väntat ett fsv. *Hvcena el.
*Hva>pna. Snarast ingår här i stället
det ovannämnda gräsnamnet ven el.
också sv. dial. (h)ven, sidländ mark,
vilka båda ord f. ö. av somliga, utan
närmare motivering, sammanställts; det
senare är väl i alla händelser alt
förbinda med lat. caenum, smuts, cunlre,
stercus facere (av knot-), se H. Petersson
Zwei sprachl. Aufs. s. 60 o. i fråga om
den lat. formutvecklingen Walde under
caenum. - Även den gamla
sammanställningen av önamnet (H)ven (fda.
Hvelhen, isl. Hvedn) med grek. pétra,
klippa (i så fall av *klj(eträ), torde av
formella skäl vara oantaglig (jfr härtill
senast Persson Indog. Wortf. s. 273 n.).
vena, sydsv. dial., gråta, fsv. vena
(sik), jämra sig = isl. veina, da. dial.
vene, mlty. wénen, fhty. weinön (ty.
weinen), ägs. wånian, ett allmänt germ.
ord (dock ej i got.), av germ. *wainön.
Ej, såsom antagits, avlett av interj. ve
(1) utan till en ljudhärmande rot av
samma slag som el. identisk med den
i iy. winseln, kvida, jämra sig, dimin.
till fhty. win(i)sön-, jfr även ty.
wim-mern. Got. har däremot qainön (se
kvida o. under vina). - Härtill fsv.
venogher, jämmerfull (vartill avledn.
venga sik, liksom nödga till fsv.
nö-pogher osv.; se Kock Sv. ljudhist. 2: 245)
= got. wainags, eländig, olycklig, fhty.
wénag (ty. wenig, med den sekundära
betyd, ’liten, ringa’, jfr till betyd. sv.
ynklig o. ynkligt liten), av germ.
*wai-naga-, varifrån det urgamla finska
lånordet vaina(j)a, avliden, död (Selälä
m. fl.).
vend, plur. ven der, folkslagsnamn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
