Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna rot äro rätt osäkra); jfr dock
även under ve sa. En formellt identisk
flodnamnstam ingår också i fkelt.
Yi-surgis, Weser, Visera, Werra, m. fl.; av
somliga förtid till en ie. rot wis, flyta;
dock mycket osäkert.
[Vesene, ortn., se under Väne.]
vesir el. visir, turkisk minister =
ty. wesir, fra. vizir osv., av arab. wazlr,
i sin tur från pehlevi viclr, domare.
vesper, aftonmessa, afton = ty. osv.,
av lat. vesper, vespera, afton = grek.
(h)ésperos, (h)espéra ds. (jfr sv.
Hesperien, hesper i sk); väl besl. med
väster (se d’, o.) o. jfr f. ö. senast H.
Petersson Heterokl. s. 231 f.
vessla (även uttal, vässla; med
-ä-snarast från uppl. dial.), ä. nsv. vessla
Lex. Linc. 1640, vissla, väsel, plur.
vis-larna Spegel 1685, fsv. visla = isl. -visla,
ä. da. vwsle, da. varsel, mlty. wesele, fhty.
wisala (ty. wiesel), ägs. wcs(u)le (eng.
iveasel); jfr sydty. dial. wies. I ä. nsv.
dessutom det från ty. lånade visel 1557;
jfr möjl. även vislarna ovan. Av
omstridd härledning. Kanske uppkallad efter
sina stinkkörtlar, o. med denna
förutsättning förd dels till lat. visio, vissio,
bl. a. ’stank’, o. dels till lat. virus, gift,
stank (av *uis-)9 grek. lös, gift (av *uis-),
sanskr. visarn ds., osv. (se vesa), jfr
även sanskr. visrd-, luktande, samt
under b i son. Grundbetyd, ’stank’såväl i
lat. virus som vissio är emellertid
sekundär, oavsett vilken mening man
hyser om dessa ords etymologiska
förhistoria. Som vesslan i flera länder
betraktas som ett giftigt djur, kunde
dock sammanställningen med virus osv.
uppehållas under antagande av denna
senare grundbetyd, för ordet. - I de
romanska spr. har den närbesläktade
illern regelbundet fått sitt namn efter
sin lukt; jfr fra. voisson till det nyss
nämnda lat. vissio, stank, fra. putois till
lat. piitere, lukta illa (se futtigX spän.
hediondo av *foetibiindus till lat. foetere,
stinka, osv. Jfr senast (dock delvis
annorlunda) Ricgler WuS 4: 219 med
litteratur o. referat av andra förslags
meningar. Den där ej omnämnda äldre
sammanställningen med grek. aiélouros,
ail-, katt, katta (Schrader m. fl ), är av
flera skäl föga sannolik. - Namnet på
detta lilla fruktade o. av allahanda
vidskepliga föreställningar omgivna djur
(se t. ex. Feilberg under vcesel 2 o. Sv.
1m. Bih. I. 3: 43: ’vislan må ej hatas’)
har i en mängd språk blivit tabu o.
ersattes med olika smeksamma
beteckningar, t. ex. sv. dial. lilla snälla, snabba
el. jungfru, da. den koniie, bruden,
guldbrud, kongcdaller,
ty.jungferchen,muhm-lein, eng.fairy, prettij lady, fra. belette (till
bel, vacker), ital. donnola, ngrek.
nym-phila (jfr nymf), bulgar, kadii’nka (till
kåda na, iurkinna), jfr zigen. bori, brud
o. mård. Betecknande är att ben av
vessla anträffats i en trolldosa från 1300
- 1100 f. Kr., Magiehoj Själland
(Schnitt-ger Fatab. 1912 s. 104). Dess skinn o.
ben ha in i senare tid brukats som
läkemedel för husdjur. Jfr under björn,
ekorre, Jöns (Jösse), locke, nalle,
orm, skata, spindel l, s u t a r e, varg,
ål 1. - Ett gammalt namn på vesslan
är även grundordet till hermelin,
med motsvar. i litau.; se d. o. Speciellt
nordiskt är däremot l ek att.
vestal - fra. veslale osv., av lat.
ve-slälis; till Vesla, den husliga härdens
gudinna, kanske snarast till ie. roten
ues, vara, uppehålla sig, i sanskr. vdsali,
bor, osv. o. sv. vb. vara; se Vist. Den
gamla sammanställningen med att.-grek.
(h)eslia, härd, är numera omstridd.
Litteratur hos Walde2, vartill kan läggas
(Osthoff-)Fehrle KZ 45: 83 (: ie. iiedh,
gifta sig, hemföra en brud, föra; i så
fall möjl. av grek. ursprung). -
Ironiskt om glädjeflickor, t. ex. Bellman
(om Ulla Winblad), A. M. Lenngren,
efter fra. veslale i samma anv.
vestibul, Hvasser 1852, V. Rydberg
1856, 1859 (i senare uppl. i st. förhall,
-sal, -stuga) - ty., av fra. vestibule (jfr
dock nedan), av lat. vestibulum, förgård.
Sannol. sammansatt med slabulum,
boning, stall m. m. (se under stall).
Första leden är mycket omstridd; se
litteraturen hos Walde2, vartill senare
Persson Zfvergl. Sprachf. 48: 133 (:
prefixet ve-, i sär, egentl.: från huset,
sta-bulum, avskild plats) o. H. Jacobsohn
(se Glotta 5: 337). - Atm. förr
stundom uttalat vestibyl, såsom ännu i finnl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
