- Project Runeberg -  Svensk etymologisk ordbok /
1241

(1922) [MARC] Author: Elof Hellquist - Tema: Dictionaries, Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - örja ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

got. ara, fsax., fhty. aro (ty. aar, nu
blott poetiskt o. i sammans, fisch-, hüh-
ner-, mausaar
; i stället adler, av mhty.
adel-ar, egentl.: ädelörn), isl. ari, no.
are (även i nordsv. dial. enl. Rietz) =
isl. personn. Ari = runsv.; jfr till
formen parallellismen björn o. ty. bär,
isl. Bjari osv., ävensom under
ramsvart. Besl. med likbetyd, korn., bret.
er, kymr. eryr (enl. H. Pedersen av ie.
*er-iro-), fslav. orĭlŭ, litau. arẽlis, ãras
(ẽ-)
m. m., ävensom med grek. órnis
(genit. -īthos), fågel; alltså en
samindoeuropeisk fågelnamnsstam; jfr likartade
fall under trana. Med avs. på ö av ǫ
före r jfr hör, Hör o. örk. —
Särspråkliga benämningar på örnen äro
lat. aquila (fra. aigle › eng. eagle), till
aquilus, mörk; o. grek. aietós, det
senare kanske, med Danielsson IF 14: 386,
besl. med aiólos, rörlig o. d. (=
namnet på vindguden, Eolus). — Örnen
kallades i Värend även spännaren; väl
ett noanamn. — Hithörande ortnamn
har man att söka bland dem på Örn-,
Örna-
, särsk. icke få på -berg- o. -kulla,
-en
, t. ex. Örnaberga Skå.,
Örnakullen Skå., -kulla Skå., Hall.,
Örnekulla Vgtl., Örnhult, -hyltan, i regel
säkerl. jämförelsevis unga; av de äldre
finnas utan tvivel flera på Ar(a)- o. Arna-,
där icke mansn. Are o. Arne- ingå (jfr
Årn-). Såsom säkra ex. på fågelnamnet
som första led böra betraktas: Arnås
Kind 2 ggr Vgtl., Vadsbro Vgtl.,
Arnäs (varibland åtm. ett, i Torpa sn
Smål., utgår från fsv. Arnanæs) o.
Aranäs (= fsv.), dels ensamt o. dels som
första sammans.-led, o. 10 ggr,
Arnanäs Smål. 2 ggr, ävensom Arenberga
Uppl. (fsv. Arnaberghum), Areberg
Kulling Vgtl. (ä. nsv. Ar[n]eberg),
Arneberga Ögtl. (fsv. Arnabærghom),
*Årnberga Hall. (se Årn-), Arendala Skå.
(fda. Arnadal o. Arindalæ), Arendal
v. Sv. 4 ggr. För vissa av dem
förmodas stundom (t. ex. i SOÄ) personn. Are
o. Arne, men att dessa f. ö. mycket,
resp. rätt ovanliga namn skulle så
särskilt ofta ingå just i ord på. -berg-, -dal-,
-näs
o. -ås är icke antagligt, i sht om
man jämför de ovan anförda namnen
Örn(a)-. Från dessa kan man
knappast, trots nsv. å, skilja t. ex. Årnäs
Forshem Vgtl. (fsv. bl. a. Aranæs) o.
Åreberg Kyrkefalla Vgtl. (fsv.
Aræbyærgh); här föreligger väl samma
tidiga dialektiska uddljudsförlängningsom
faktiskt i de hall. namnen på Årn-.
Även i Norge uppträda motsvarande
namn på -berg, -dal o. -nes; jfr ty.
Aarberg osv. Däremot har man all
anledning att söka personnamn i t. ex.
Arnebo Dal. (fsv. Arnabod[h]a) m. fl.
landskap o. i Arneby Vrml. Betr.
Arnhult o. Årnilt Hall. (se Årn-)
kan intet avgörande träffas, då i hult-
namnen både person- o. djurnamn
uppträda. Detsamma gäller i viss mån
Araby i Dalsl. (= fsv.) o. Smål.: i det
förra landskapet äro personnamn i by-
namn vanliga, i det senare sällsynta
(se förf. Ortn. på -by s. 16, 63). I fsv.
Arnaström ingår däremot bevisligen
personn. Arne (se Lundgren-Brate Sv. lm.
X. 6: 15).

örngott, i dial. i regel -gåt, ä. sv.
örne-, örna-, fsv. örnagāt n., örngott,
huvudkudde; av omtvistat urspr. Senare
leden innehåller sannol. en avljudsform
gāt till isl. vb. geta (se gitta, förgäta),
antingen med Noreen Sv. etym. s. 73, V.
spr. 3: 134, 7: 193 n. 2 i betyd, ’få,
uppfånga’ (örnagāt alltså egentl.: det som
mottager öronen) el. med Falk-Torp s.
337 närmast till isl. getast at, finna behag
i (jfr särsk. isl. mungát, öl, till mun,
varom dock annorlunda bl. a. H. Pipping
SNF VI. 6: 6, ävensom isl. gát,
läckerhet). Däremot enl. Kock Sv. lm. XV.
8: 28 f. egentl.: den infattning vari örat
(o. kinden) sjunker ned, till sv. dial. gåt
f. (m. o. n.), dörrpost, falsen i en dörr
o. d. (döra-, fönster- m. m.) = isl. gált,
dörröppning, no. gaatt, fals, av germ.
*ganhti- (= got. -gahts), vbalabstr. till
gangan (= gånga : isl. gátt = t. ex.
stiga : isl. stétt, se stätta), alltså urspr.:
gående, sedan med konkret betyd.; jfr
sv. dial. gåt n., brunst, egentl.:
löpande o. d. (av *ganht-). Mot denna
härledning talar emellertid det
neutrala könet (även i alla dial.) o. i sin
mån också betyd. — Med avs. på första
leden jfr fhty. ôrwengi, kudde (se
vänge).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svetym/1329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free