Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fullvuxet skick antingen har en grön grundfärg, liksom åkervindans blad, eller en brun
som marken mellan dem. Båda färgerna kunna anses för skyddsfärger, men den bruna är
bättre, ty denna anpassning har uppstått sist, hvilket kan slutas däraf att alla larverna i
föregående stadier, d. v. s. före sista hudömsningen, äro gröna. Hos de fullvuxna larverna
däremot är redan nu den gröna färgen mycket sällsyntare än den bruna. Denna senare
segrar i kampen för tillvaron, emedan en så stor grön kropp som denna larvs lätt afsticker
mot åkervindans små blad, medan den väcker mindre uppmärksamhet, om den härmar
mellanrummen dem emellan.
På samma sätt förhåller det sig med Deilephila elpenor (taf. 24), hvars larver i början
äro gröna, men efter sista hudömsningen (5:e stadiet), antingen gröna eller bruna. Äfven
här har den bruna formen blifvit allmännare. Hos andra arter af samma släkte är den
fullvuxna larven alltid brun, och den bruna färgen börjar uppträda redan i nästsista stadiet
(det 4:e). Hos ännu en annan art, D. vespertilio, som ej finnes i vårt land, har den bruna
färgen ryckt tillbaka ända till larvens 3:e stadium, så att det ser ut som om denna färg en
gång skulle komma att fullständigt uttränga den gröna hos släktets larver.
Vissa larver ha en i ögonen fallande, lysande färgteckning, utan att dock äga något
afskräckande utseende, så att det hos dem ej kan bli tal hvarken om döljande färger eller
»skräckteckning». För att förklara detta har engelsmannan Wallace framställt antagandet,
att de lysande färgerna i detta fall äro »varningsfärger», som skulle tillkännagifva att djuret
ifråga är oätbart, vare sig att det har en vidrig smak eller innehåller giftiga ämnen. Funnes
icke hos larven något sådant yttre tecken till onjutbarhet, så skulle, menar Wallace, ett
insektätande djur försöka äta den, till dess den vidriga smaken blef märkbar. Men då voro
också larven redan förlorad och hade ingen nytta af att den var giftig eller illasmakande.
Hvarjehanda experiment ha anställts för att pröfva riktigheten af detta antagande, men de
ha ej gifvit fullt öfverensstämmande resultat, utan tvärtom delvis motsägande. Sålunda
visade det sig att burfåglar, hvilka erbjödos olika slags fjäril-larver, med begärlighet
förtärde sådana larver, som hade bladens gröna färg eller som, i likhet med en del
mätarelarver, voro glatta och mörkfärgade och liknade kvistar. Däremot försmådde de icke blott
alla håriga och tornbärande larver, utan brydde sig icke alls om de ljust och påfallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
