Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likhet med det underlag, på hvilket han hvilar. Sådana äro ytterst vanliga bland såväl dag-
som nattfjärilar. Hos nattfjärilarna, som i de flesta fall under hvilan hoplägga sina vingar
mer eller mindre takformigt, är det vingarnas öfversidor som pläga vara försedda med en
»skyddsteckning» af grått och brunt, hvilken gör fjärilen föga synlig, där han hvilar om
dagen på gärdesgårdar, plank och trädstammar. Många mätare sitta med vingarna platt
utbredda på lafklädda klippor och trädstammar, hvilka de i sin färgteckning mycket likna, så
t. ex. arter af släktena Gnophos, Boarmia och Cidaria. Sådana nattfjärilar, som ha lifligt
färgade bakvingar, pläga under hvilan hålla dessa dolda under de främre. Så t. ex.
nattflyen af släktet Catocala, de s. k. ordensbanden (taf. 48 och 49), samt Agrotis fimbria och
pronuba (taf. 43, fig. 1 och 2.) Att framvingarnas teckning är en skyddsteckning, framträder
isynnerhet tydligt hos sådana arter, som under hvilan endast delvis täcka bakvingarna med
de främre. Just den synliga delen af bakvingarna är då försedd med en skyddsteckning,
liknande de främres, medan icke ett spår af någon teckning ses på de under hvilan dolda
delarna. Standfuss framhåller som ett slående exempel härpå spinnaren Notodonta trepida
(ej svensk), som har en sådan skarpt begränsad skyddsteckning längs bakvingarnas framkant,
därför att denna kant under hvilan räcker nedanför framvingarna.
En högre grad af skyddande anpassning visa sådana nattfjärilar, som äfven i formen härma
något skyddadt föremål. Så t. ex. Calocampa-arterna (taf. 40, fig. 1), som i hviloställning
hålla de långa och smala framvingarna tätt hopslagna kring kroppen och då, med sin
framtill trespetsade halskrage och sina sällsamt blandade hvita, gulaktiga, bruna och svarta färger,
genomdragna af spetsvinkliga sicksacklinier, förvillande likna ett afbrutet halfmurket stycke
trä. Denna likhet förhöjes ytterligare därigenom att fjärilen, om man tager honom i handen,
ligger alldeles stilla, med hopdragna ben, så länge han tror någon fara vara å färde. Huru
förvillande denna likhet kan vara, framgår bäst af Weismanns beskrifning, hurusom han
en gång tyckte sig se en sådan fjäril sitta på en gärdesgård och tog den i handen för att
se efter bättre, men besviken kastade den ifrån sig, emedan han tyckte sig ha fått tag i en
träbit. Emellertid besinnade han sig, tog upp den ännu en gång för att undersöka den
noggrannare, och nu visade det sig att det verkligen var en fjäril.
Hos dagfjärilarna, som under hvilan sitta med uppåt hopslagna vingar, är det blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
