Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vingarnas därvid utåtvända undersidor, framför allt de bakres, som äro utrustade med en döljande
färgteckning. Och som en allmän regel gäller härvid, att de endast delar, vanligen blott spetsarna,
af framvingarna, som i hviloställningen lämnas obetäckta af de bakre, äro försedda med
en sådan teckning. Påfallande är detta hos hanen af Aurorafjärilen (taf. 15, fig. 2), som
under hvilan drar ner framvingarna så långt mellan de bakre, att den lysande orangeröda
färgen alldeles döljes och endast spetsarna nå fram. Dessa spetsar äro ej svarta, såsom på
öfversidan, utan försedda med samma af hvitt och gulgrönt brokiga färgteckning som
bakvingarna undertill, en teckning som sannolikt kan betraktas som en härmning af hundlokans
flockar eller åkersenapens blomsamling, på hvilka fjärilen under natten och i mulet väder
hvilar. Den lilla Thecla rubi (taf. 18, fig. 2) har vingarna undertill gröna som hallonbladen,
på hvilka han oftast hvilar med hopslagna vingar. De tydligaste exempel på döljande
färgteckning hos dagfjärilar i vårt land finner man emellertid inom Satyridernas familj.
Framförallt har Satyrus semele (taf. 9, fig. 1) sedan gammalt väckt uppmärksamhet af denna
anledning. De undertill af grått och brunt vattrade bakvingarna öfverensstämma så fullständigt
med färgen på de lafbevuxna klippor, på hvilka denna fjäril väljer sin hviloplats, att han är
snart sagdt omöjlig att upptäcka, om man ej noga följt honom med ögonen vid nedslaget.
Omedelbart efter nedslaget ser man ännu ett stycke af framvingarnas ljusa midtytor, men
med ett plötsligt ryck drar fjärilen ner dem, så att endast deras gråbrokiga spetsar bli
synliga.
En liknande döljande färgteckning har Pararge megaera (taf. 8, fig. 1), som liksom den
föregående har sitt tillhåll bland klippor, men han brukar sätta sig på de mera lodräta
ytorna, hvilkas ljusgrå lafbetäckning noga öfverensstämmer i färg med bakvingarnas
undersida. Äfven arterna af släktet Oeneis, som bruka välja lafbetäckta klippor och trädstammar
till hviloplats, äro utrustade med en förträffligt döljande färgteckning, som kommer dem att
nästan alldeles försvinna, då de slagit ner för att hvila.
I tropiska länder finnas många fjärilar, som på undre sidan äro tecknade som blad,
med deras hufvudnerv och binerver, hvarjämte vingarna i själfva formen likna blad.
I förestående exempel tycks det visserligen vara otvifvelaktigt, att fjärilarnas färger afse
att dölja dem under hvilan. Detta förutsätter emellertid, att deras lif eftertraktas så starkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
