Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta bondesamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grova snören. Man menade sig därmed kunna förhindra, att den avlidne
lämnade graven och blev sina medmänniskor till skada.
Vi se här återigen ett exempel på gengångartrons oerhörda grepp över
människorna. Att det i viss mån varit samma tankar, som format det
synbarligen likartade tillvägagångssättet inom vissa av stridsyxekulturens
gravfält kan näppeligen förnekas. Det finns även andra omständigheter, som
tala i den riktningen.
Att stridsyxekulturens, liksom den äldre bondekulturens bärare
uppfattade den döde som levande eller, som nyss sades, som sovande i graven, det
framgår tydligt nog också av den mången gång rikliga uppsättning
gravgods, som lägges vid likets sida, hos mannen i främsta rummet stridsvapnet
men därjämte även flera matkärl, arbetsyxor och andra verktyg, hos
kvinnan förutom matkärlen en rad redskap för arbetet i hemmet, några
benprylar för sömnaden, några skrapor och flintknivar för skinnberedningen
o. s. v.; hon fick däremot aldrig vapen eller grövre arbetsredskap med sig,
något som säkerligen visar, att hon inte deltog i de tyngre värv, där sådana
erfordrades. Var och en blev sålunda med pietetsfull vördnad från de
efterlevandes sida tilldelad det, som han eller hon hade särskilt bruk för i
det liv, som väntade i döden. Men hur sågo då de efterlevande själva på
denna existens bortom det gripbaras gräns? Det få vi en liten aning om, när vi
studera tillvägagångssättet vid gravgropens höljande, sedan kroppen nedlagts.
Vid igenskottningen begagnade man sig dels av den uppgrävda grusen,
dels fyllde man gravgropen med sten, och det var vanligen stenar av upp
till en mansbördas storlek, som vräktes ned över liket. Detta förfarande är
onekligen anmärkningsvärt. I ena ögonblicket, vid själva gravläggningen,
behandlas liket med en slösande omsorg, i nästa ögonblick står man beredd
att hölja det med stenar.
Här mötas inbördes motstridiga känslor, å ena sidan en pietet,
framsprungen ur den naturligaste av alla reaktioner inför döden, smärtan, å
andra sidan fruktan, fruktan för den dödes otyglade, okontrollerbara makt
i graven. Stenkastningen över liket synes ha varit ett av medlen att hämma
denna fruktan — därigenom fjättras liket oåterkalleligt vid gravrummet;
ett annat medel var hopsnörningen av kroppen.
Såsom en sentida kvarleva av dylika stenåldersmänniskans
trosföreställningar har man pekat på ett för ett hundratal år sedan över hela vårt land
gängse bruk att kasta stenar eller kvistar på platser, där någon av våda,
genom mord eller olycksfall, omkommit. Så berättar en gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
