Svenska folket genom tiderna / 1. Sveriges förhistoriska bebyggelse / 142 (1938-1940) With: Ewert Wrangel Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bronsåldern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Plöjare, som i sin hand håller ett ungträd, en i äringskulten ofta förekommande symbol.

elden-solens livgivande makt vigas till ett
liv i döden.

Att likbränningen skulle syfta till
en tillintetgörelse av den döde
motbevisas direkt av fyndens utsago. Om
man verkligen ville och trodde sig
kunna förgöra den avlidne genom eld,
då vore det ju meningslöst att efter
bränningen ägna honom någon
större hänsyn, men det visar sig tvärtom,
att de efterlevande hyste samma vördnad och pietet inför den lilla
benhögen från likbålet som tidigare inför den döda kroppen.

Det märkligaste exemplet på hur lätt likbränningen kunde smyga sig
in i det hävdvunna gravskicket ger väl den s. k. »Kung Björns hög» vid
Håga i Uppland, strax söder om Uppsala, en väldig hövdingegrav av
imponerande mått. Den mäter en höjd av 9 m. och har en diameter av i det
närmaste 50 m. Jordmassorna täckte ett mäktigt röse i högens centrum,
och när man grävde sig ned i detta, påträffades resterna av en 2,5 m. lång
kista i form av en på längden kluven, urholkad ekstock. I denna
gravgömma anträffade man emellertid inte, såsom man skulle ha väntat sig,
skelettet av en efter gängse äldre bronsålders sedvänja jordad individ utan
endast en mindre samling brända ben. Men inte nog härmed. Tillsammans
med bensamlingen hade nedlagts i kistan ett slösande rikt gravgods,
innehållande bl. a. ett bronssvärd med guldbelagda fästekanter, ett stort,
guldbelagt spänne, en guldbelagd rakkniv och åtskilligt annat, som egentligen
skulle höra samman med den dödes klädedräkt.

Bilderna å denna sida visa hällristningsfragment. Ovan: mansfigur, bärande en kultyxa (jfr bild å sid. 136).

Det kan anföras flera exempel på samma sak, hur likbränningen
upptogs i
begravningsritualen utan att för övrigt
rubba denna det minsta,
och detta var givetvis
tänkbart endast under
förutsättning att de
brända benen uppfattades
som exakt detsamma som
tidigare den döda
kroppen. Varför skulle man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>