Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bronsåldern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så försvinner så småningom det arkeologiska materialet ur gravarna,
men i stället växer fram en helt ny och mäktig fyndgrupp, de stora slutna
fynden från mark och mosse. Här finnes en inre förbindelse av något slag,
och någon annan förklaring står knappast till buds, än att det offer i form
av gravgods, som man tidigare gav den döde med sig i graven, det lägger
man numera ned på andra platser, på sådana ställen, där man trodde,
att de döda höllo till, ute i dimhöljda mossmarker och andra
otillgängliga trakter. Likbränningen hade så småningom fört med sig en
omsvängning i uppfattningen av livet i döden. Graven var inte längre den
avlidnes boning.
De stora slutna fynden från mark och mosse återfinnas inte bara i den
skånska jorden utan även på mellansvensk botten och ge därmed en inblick
i hur den nordiska bronsålderns metallindustri under sitt yngre skede
kunnat betydligt utvidga sina domäner, vilka numera, med i stort sett
likformig prägel, omfattade så gott som hela det nordiska området, från
det norska kustbältet över Värmland och Uppland i norr till
Nordtyskland i söder.
Man har karakteriserat den nordiska bronsåldern som en »koloss på
lerfotter». Det är i tillspetsad form ett säkerligen alldeles riktigt omdöme.
Det var en tid av sorglöst överdåd, då omätliga rikedomar i form av guld
och bronstackor samlades till Norden i en till synes aldrig sinande ström.
Den yngre bronsålderns fynd från mark och mosse bära syn för sägen.
Metallindustrien får sin prägel av en slösande, barbarisk smak, som
utlöser en våldsam barock, och självmedvetenheten tog ohejdat ut sin rätt,
när alla dessa skatter lades i jorden till de dödas båtnad, utan tanke
på vad som komma skulle. Man var blind för de faror, som lurade där
bakom.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Den sena bronsålderns gravurnor fingo
understundom formen av ett hus, en hydda. Det bästa exemplet härpå i Norden stammar från en
gravhög vid Stora Hammar i Sydvästskåne, och denna urna är såtillvida särskilt märklig,
som dess utsidor bemålats. Den ger oss en aning om bronsålderns bostäder, men vi få
ej förglömma, att den avser att vara ett dödens hus, och det är ingalunda säkert, att den
sena bronsåldersmänniskan tänkte sig detta på exakt samma sätt som sina egna
bostäder; tvärtom ha vi anledning förmoda, att en förskjutning i föreställningsvärlden vid
denna tid ägt rum därhän, att de döda ansågos hålla till ej vid själva gravplatsen utan
i otillgängliga trakter och undanskymda mossmarker; i sådan terräng har man måhända
tänkt sig just ovan avbildade hustyp lämplig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
