Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldersbygden i Skåne och Mellansverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<im>Nydambåten, en i de nordiska farvattnen gängse båttyp under århundradena omkring
mitten av första årtusendet efter vår tideråknings början. Här avbildade skepp är en
modell efter ett fund från Nydam mosse på Jylland och mäter i längd 24 m. Det
framdrevs med åror, fästa vid 14 tullar längs vardera kanten, och navigeringen skedde med
hjälp av en styråra, anbragt vid långsidans akterparti.</img>
och f. ö. livnärde sig på vildväxande örter, frukter och rötter och beredde
sig en dryck av honung. Så följer en märklig notis: Då man inte kunde
glädja sig åt beständigt solsken, fördes sädeskärvarna in och uttröskades
i stora hus (lador); tröskgolven under bar himmel voro nämligen
obrukbara lill följd av ständigt mulet väder och det myckna regnandet.
Skildringen ger inte precis intryck av att stamma från ett obeboeligt
eller övergivet bebyggelseområde och lämnar inte heller en alltför ogynnsam
bild av det rådande klimatet, även om den tydligt understryker, vad redan
arkeologiska och geologiska faktorer ådagalagt, den inträffade
klimatförsämringen. Vi ha under sådana förhållanden anledning att i stället göra
den frågan: hur satte människan sig till motvärn mot den sjunkande
temperaturen och dennas följdföreteelser? Pyteas ger en vink därom, när han
talar om att säden inte — som tidigare — behandlades ute i det fria utan
tröskades i lador.
Den givna anvisningen kan följas vidare. När man börjat bygga lador
för säden, har man naturligtvis inle heller varit blind för de fördelar, som
kunde vinnas, och de olägenheter, som kunde undvikas, om även
boskapshjordarna åtminstone vintertid erhöllo det nödvändiga skydd, som resandet
av stallbyggnader innebar. Under bronsålderns blidare klimat fingo
kreaturen säkerligen året om ströva omkring på de givmilda betesmarkerna,
men när »fimbulvintern» kom, lät sig detta ej längre göra, och därmed
uppställde sig en ny, för boskapsskötseln väsentlig svårighet, vinterfodringen.
Det gällde att samla i ladorna för de långa vintrarnas behov.
Så får klimatförsämringen en högst märklig, genomgripande verkan på
det nordiska bondesamfundets utformning. I stället för att bli ruinerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
