Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändring av kontinentalgermanernas gravskick. Men fullständigt kunde
kristendomen ej utrota dessas naiva syn på den nya läran om livet efter detta.
För germanen stod det klart, att den avlidne, när råd och lägenhet funnos,
borde även efter döden få tillfälle att visa sin makt och myndighet genom
att tilldelas en förnäm utrustning och smyckens mångfald.
På så sätt kom det sig, att folkvandringstidens kontinentalgermanska
gravfält i många avseenden återspegla kristna bruk, samtidigt med att de
bära vittne om att arvet från förfäderna ej helt spolierats. Gravarna ligga
ordnade i rader och ha nästan utan undantag givits den kristna orienteringen
i öster-väster. De avlidna begravas i träkistor, och i dessa påträffas ofta
som gravoffer rent kristna symboler, exempelvis ett Kristusmonogram, ett
likarmat kors eller ett kristet kultföremål, men dylika ting intaga endast
en undanskymd plats i rikemannens utstyrsel, som i övrigt karakteriseras
av ett överflödande rikt gravgods med vapen, smycken och andra
dyrbarheter.
Vid sina färder nere på den europeiska kontinenten, antingen de nu togo
tjänst som krigare i germanhären eller kommo som fredliga handelsmän
till marknadsplatserna, stiftade nordborna närmare bekantskap med
sydgermanernas nya, under kristet inflytande framvuxna gravskick, och
härifrån upptogs det av de uppländska storbönderna, först i oförändrad form,
såsom framgår av bl. a. de äldsta gravarna vid Tuna, men senare med
utbyte av den ursprungliga gravgömman, träkistan, mot en farkost, en
båt. I denna förändring ha vi sannolikt att se en anknytning till en
gammal, inhemsk tradition, som hade sin upprinnelse i bronsålderns
dödsskepp och som kan följas långt ned i järnåldern genom det (ännu under
folkvandringstid och senare) kvarlevande bruket att kring gravplatsen resa
skeppsformiga stensättningar (bild sid. 222), ett bruk, som på nordisk
botten är påvisbart redan under yngre bronsålder (bild sid. 149). Stenskeppet
utbyttes mot en riktig båt.
Utanför Uppland äro dylika rikt utstyrda båtgravar en mycket sällsynt
företeelse. Tills dato kunna vi peka på endast tvenne exempel, det ena från
Lackalänga i Skåne, det andra från Stora Karlsön utanför Gotland. Men
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Rhenländskt glas från Valsgärde i Uppland. Den
rhenländska glasindustriens anor gå tillbaka till romartiden, och oberörd av den följande
tidens stormar upprätthöll den sitt rykte och sin marknad ännu åtskilliga århundraden
framåt. Här avbildade glas stammar från yngre folkvandringstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
