Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikingatid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inskriften lyder: »Sven och Torgöt gjorde detta minnesmärke efter Manne
och Svenne. Gud hjälpe deras själ väl. Men de ligga i London». I
korthuggna satser förtäljer en runsten från Uppåkra i trakten av Lund om
härtåg i samma riktning: »Nanne reste denna sten efter sin bror Toke.
Han dog i väster».
Fränder hemma i Skåne ha här rest minnesvårdar över skånska
kämpar, som stupat på vikingafärder i västerväg. I det följande komma att
anföras liknande vittnesbörd från mellersta Sverige.
De första vikingafärderna hade karaktären av blott och bart
strandhugg, företagna av äventyrslystna nordmän, som togo tillfället i akt att
härja och plundra längs Västerhavets kuster på de punkter, där motstånd
ej kunde bjudas men ett rikt byte var att förvänta. Den äldsta notisen
härom har nedskrivits av en engelsk krönikör år 793 och berättar, hur en
nordisk sjörövarflotta ankom till Nordenglands kust och brände
Lindisfarnes kloster. Krönikören skriver: »Detta år visade sig oroväckande
järtecken över northumbrernas land och förskräckte svårliga folket. Det var
våldsamma virvelvindar och åskväder, glödande drakar syntes flygande i
luften. En stor hungersnöd följde på dessa varsel, och kort därefter samma
år, den 8 juni, ödelade hedniska män med stor grymhet, genom rov och
mandråp, Guds kyrka på Lindisfarne».
När meddelandet härom nådde fram till den frankiske konungens, Karl
den stores hov, betraktades händelsen nästan som en orimlighet, och kungens
förtrogne rådgivare, den lärde angelsachsaren Alkuin utropar i sin
skildring av våldsdådet: »Man trodde inte, att något sådant var möjligt».
Så börja vikingatågen som en plötslig, oanad skräcksyn, och en ny och
fruktansvärd makt synes stå beredd att träda in i det kristna Västerlandets
historia. Som dess förebåd har man intet annat att hänvisa till än ett
svårartat åskväder (!), som dragit fram över Nordenglands kust strax före
stormningen av Lindisfarnes kloster. — Men därmed var endast första stöten
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Osebergsskeppet stammar från en mäktig gravhög
vid Oslofjorden i Sydnorge, som enligt gängse uppfattning anses vara uppkastad över
den norska drottningen Åsa vid mitten av 800-talet. Fyndets enastående betydelse för
vårt studium av vikingatidens nordiska kultur ligger däri, att det inrymmer en ståtlig
mängd väl bevarade prov på tidens märkliga träsnidarkonst och snickeriarbeten, en båt,
slädar, en vagn, sängar o. s. v. — Skeppet, som är klinkbyggt och har 11 spant, mäter
i längd något över 21 m. och i bredd ca 5 m. Troligen har det aldrig varit avsett för
långfärder utan endast nyttjats som drottningens »lustjakt» vid färder inom det
norska kustbältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
