Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikingatid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid festliga tillfällen smyckade nordbon hus och tempel i det inre med
vävnader i bjärta färger, och han målade träskulpturens bilder och
bandslingor i omväxlande gula, röda, gröna och blå toner för att, liksom den
iriske munken, kunna skänka liv och innehåll åt det hopgyttrade
linjespelet men framför allt för att skapa stämning och färgglädje. Och därmed
föddes en tradition, som skulle få säkert fotfäste bland svenskar och andra
nordbor. Hade vi möjlighet att träda in i en herremans
högtidssmyckade sal under vikingatid, skulle säkerligen det första ögonblickliga
intrycket inte te sig väsentligt olika den bild, som 1800-talets sydsvenska
storbondestuga gav, då den stod pyntad och färdiginredd för ett dundrande
kalas under någon av årets stora fester.
Vikingatidens bostadstyp var den alltjämt på sina håll existerande
ryggåsstugan, som inrymde endast ett rum, med låga, i resvirke byggda
långväggar och ryggat tak. Inredningen utgjordes av långbänkar längs sidorna,
vilka samtidigt kunde göra tjänst som sovplatser, men i de förnämare
hemmen var det också sed, att husfadern och hans hustru låtit inreda en
fristående sängplats, en säng av samma utseende som den, vilken ännu i denna
dag brukas på de platser, dit ej stålfjäderbottnens välsignelser nått.
Utmed bänkraderna voro bord placerade, och här sutto husets folk och
gäster vid sina fyllda dryckeshorn, lyssnande till husfaderns skildringar och
väl också »skepparhistorier» från sina färder i fjärran land, eller också till
någon berättare, som kunde bryta den stojande stämningen med en
skaldevers eller en saga om gångna tiders stordåd. Då kunde det hända, att ett par
strofer föredrogos ur Havamal, Den Höges (d. v. s. Odens) visa, exempelvis:
»Bättre börda
bär ingen med sig
än mycket mannavett;
värre vägkost
var ej på vandring med
än för många mått öl.»
»Hjordar dö,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag,
som aldrig dör:
dom över död man.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
