Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också varit den enda i sitt slag. Allting tyder på, att formerna för gudarnas
dyrkan i Uppsala på grund av olika samverkande omständigheter kommit
att utvecklas så långt, att templet med dess lund och dess blodiga
offerfest bör betraktas som ett specialfall, åtminstone i Sverige. Men det är
alldeles givet, att de tre gudar, som stodo där, Tor, Oden och Frö, voro kända
över hela landet. Fördenskull bör man försöka se efter, hur de hade nått
sin dominerande ställning. Och om man på annat håll inte hade så
invecklade offerceremonier som i Uppsala, är det ändå klart, att man var
och en på sin ort efter förmåga och gammal sed dyrkade de gudar, man
trodde på.
VÄXTLIGHETENS GUDAR.
Det kan ha funnits en tid, då t. ex. solskivan för människorna
förkroppsligade den gudom, som lät årstiderna skifta och jorden bära frukt.
Härifrån och till den gudomliga kraften tänkt som person är ett långt steg.
Det har naturligtvis funnits gudar med namn, som aldrig nått till oss. Men
ju närmare man kommer kristen tid, desto mera sannolikt är det, att man
skall kunna få reda på gudarnas både namn och funktion. De skriftliga
källorna bli nämligen allt utförligare. I själva verket lönar det sig inte att
räkna upp alla gudar, som vi nu känna till. Här skall blott först nämnas
Frö och ett par av hans föregångare. Men dessa senare hade redan haft
sin stora tid och voro nästan glömda, när kristendomen vid 1000-talets bör
jan på allvar fick fäste i Sverige.
Ett av de allra äldsta vittnesbörden om en nordisk gud har egendomligt
nog blivit bevarat från Rom. År 98 e. Kr. gav den romerske historikern
Tacitus ut sin bok om »Germanerna». Han har i den en skildring av en
germansk gudom, som dyrkades »på en ö i havet». Det finns en mängd
teorier om, var denna ö var belägen, liksom om varifrån Tacitus fått sin
kännedom om denna gud o. s. v. Troligt är, att man inte bör fästa sig för
mycket vid ordet »ö». Romarnas begrepp om Östersjöns geografi — ty
allting tyder på att »havet» är Östersjön — voro vid denna tid inte alltför
säkra. Sannolikt är vidare, att platsen där Nerthus — så hette gudomen
— dyrkades, snarare låg söder än norr om Östersjön, möjligen i Danmark.
Trots detta skall man inte se bort från denna berättelse. Den har betydelse
också för svenska förhållanden.
»På en ö i havet», skriver Tacitus, »finns det en helig lund och i denna
en invigd vagn, som är täckt med ett förhänge. En präst är den ende, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:02:15 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svfolket/1/0325.html
