- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 1. Sveriges förhistoriska bebyggelse /
304

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för framställningens kristna färg, att det omtalas, att djävulen dolt sig i
träbelätet, att avguden blev besegrad, då Gunnar tänkte på att han skulle
återgå till sin kristna tro o. s. v. Trots allt detta är det ju möjligt, att i
historien göms några korn av sanning. Först och främst kan det tänkas,
att däri ligger en återspegling av den tid, då en människa i Frökulten fick
spela gudens roll. Hos åtskilliga folk har det varit så, att en människa
under vissa perioder blivit utsedd att föreställa en fruktbarhetsgud. Men
liksom naturen på hösten dör för att vakna till nytt liv om våren, har guden
fått dö, d. v. s. mannen i gudens roll har offrats, för att om en tid ersättas
av en ny rollinnehavare. Något sådant kan också ha hänt med Frö. Vidare
sägs det, att man menade, att Frö »behövde leva i äktenskap». Detta
menade man givetvis inte av någon omtanke om Frö. Tvärtom, man tänkte
uteslutande på sig själv. Frös hela typ var sådan, som vi ovan sett den
från Uppsala. Om han hade tillfälle att — som den kristna sagan
finkänsligt framställer det — »leva i äktenskap», fick man god årsväxt, och det
var dit man ville komma.

Något liknande ligger sannolikt till grund för den enda dikt i den
isländska eddan, som helt handlar om Frö. Det sägs, att han en dag satt och
såg in i jättevärlden. Då fick han syn på en fager flicka. Det var jätten
Gymes dotter Gärd. Frö längtade efter henne och fick stor sorg och blev
för hennes skull alltmera tungsint:

»Skimrande sol
skiner var dag
men icke på det jag åtrår.»


Frös tjänare Skirne (efter vilken denna eddasång blivit uppkallad) fick då
låna hans häst och hans svärd, »som svingar sig självt, om den är dristig,
som drar det». Så gav han sig iväg till Gymes gård, som var vaktad runt
omkring av eldslågor. Skirne försökte locka Gärd med gåvor och bjöd
henne Odens ring Draupnir, av vilken det var nionde natt dröp åtta lika
stora ringar. Gärd svarade, att guld hade hon nog. Skirne hotade att döda
henne med svärdet. »Tvång skall jag aldrig tåla för att vara en man till
viljes», blev svaret. Då hotade Skirne att förtrolla henne och göra henne
avskyvärd för alla, och han läste gamla förbannelser, inför vilka Gärd till
sist föll till föga. Hon stämde möte med Frö efter nio nätter i Barres lund.
Men Frö var inte nöjd. »En natt är lång», suckade han, »två äro längre.
Hur kommer jag att längta i tre! En månad tycktes mig ofta kortare än
hälften av denna tid före min bröllopsnatt».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:02:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/1/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free