Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på, att han behövde en större kittel till sin brygd. Han ställde som
villkor, att han skulle få låna jätten Hymers kittel. Det var en list för att
bringa Tor i fördärvet. Men Tor hämtade kitteln, och om hans äventyr
under den färden har berättats i det föregående.
Inom gudavärlden rådde en viss rangordning — Oden var den högste,
Tor kom därnäst. Gudarna hade hustrur och barn, de bodde i sina egna
gårdar. Oden bodde i Valhall, Tor i Trudvang, gudinnan Fröja i
Folkvang. De gjorde resor, var och en på sitt sätt. Vi ha redan hört, att Fröja
hade en fågelhamn. Oden red sin häst, som hade åtta ben och hette
Sleipner, Tor for i vagn efter bockar. De voro förtjusta i mat och dryck, och
gästabudsbordet var det ställe, kring vilket de träffades. Under tidens lopp
hade de kommit att få utomordentligt intrasslade släktskapsförhållanden,
och det rådde ett umgängesliv mellan asar och asynjor, som inte alltid bör
bedömas efter borgerliga moralbegrepp. Man kunde tycka, att de själva
kunde ställa sitt liv, så att de alltid voro lyckliga. Men över dem låg en
mörk skugga. Åter och åter talas det om Ragnarök. Det är den dagen,
då slutstriden skall stå mellan åsarna och alla goda makter å den ena sidan
och ondskans och mörkrets makter å den andra, och alla asar veta, att de
den dagen med Oden i spetsen skola dö.
Denna märkliga samling av berättelser om gudarna och deras liv, som
genom islänningarna blivit bevarad till oss, kan ur en synpunkt kallas en
toppunkt av de germanska folkens litterära skapande. I Tyskland läses den
i dag i alla skolor. Hos oss har den blivit väl känd och läst, inte minst
genom Viktor Rydbergs vackra tolkning »Fädernas gudasaga», av honom
berättad för ungdom. Man skall bara göra klart för sig en sak. Det är
inte våra förfäder, som ha skrivit eddorna. Det är knappt ens deras
släktingar, det är deras rasfränder. Som redan förut sagts, har eddadiktningen
kommit till under vikingatidens sista skede på Island, då vissa ledande
kretsar, hövdingar och stormän och deras folk, från Norge flyttat dit och
där bildat en ny stat. En dansk forskare har riktigt uttryckt förhållandet:
»Det är den norsk-isländska överklassens mytiska föreställningar, som
föreligga i eddamytologien». Och också där, där denna diktning har
kommit till, har det varit just dikt och poesi och litteratur. Men det har aldrig
varit en tro, som någon människa kunnat vare sig leva eller dö på.
Trots detta har eddadiktningen den allra största betydelse också när
man skall försöka få veta, vad vårt folk har tänkt och trott. Det är
visserligen inte alls säkert, att allt, som var bekant på Island, också var känt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
