Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gården i det trädets skugga. Det är vackert att på så vis se vårdträdet som
ett slags skydd för goda traditioner. Men trädet självt är fördenskull
inte heligt. Det var det emellertid förr. Då vårdade man sig om trädet,
därför att dess växt betydde gårdens livskraft. Så länge vårdträdet stod,
stod gården. Om någon i fyllan och villan fällde sitt vårdträd — nykter
gjorde det ingen — kunde han taga farväl av gården: den brann eller gick
under på annat sätt. Men om man bara gjort trädet liten skada, kunde
man sona den saken genom att offra till det. Uttryckt på ett annat sätt
kunde man säga, att medan vi behöva en hel naturskyddsförening, för att
trädet skall få stå kvar för vägbyggare och andra, kunde trädet förr, endast
genom sin egen inneboende helighet, reda sig självt.
På samma sätt var det med en hel mängd andra naturföremål och
platser: de voro heliga. Det fanns heliga källor likaväl som heliga träd,
lundar likaväl som stenar. Man har anledning att tro, att bruten mark
var helig. Åtminstone fanns det heliga åkrar. Tingsstället var heligt,
traktens gemensamma samlingsplats, var det naturligtvis också. Den hedniske
bonden levde sitt liv kringgärdat av helgedomar på ett sätt, som vi
knappast kunna föreställa oss.
Åtskilliga av dessa voro vigda åt någon gud. Vi ha redan sett det i
namnskicket från gamla kultplatser. Men man måste också göra klart för
sig, att helgedomar av detta slag kunna ha haft sin »helighetskaraktär»
utan att vara invigda åt en viss gudom och utan att man där offrade åt
en viss gud. Detta är återigen något, som vi ha svårt att sätta oss in i.
För oss är kyrkan ett heligt rum: den är »Guds boning». Fördenskull
firar man gudstjänst där. I gamla dagar kände man visserligen till, att
naturen var befolkad av sina egna väsen. Liksom stugan hade sin tomte,
hade forsen sin näck och skogen sin skogsfru. En hel vetenskap,
folkminnesforskningen, sysselsätter sig med att söka upp, hur sådan folktro
blivit bevarad till vår tid. Men varken näck eller tomte voro några gudar.
De höllos i aktning, eller man var rädd för dem: följaktligen sökte man
hålla sig väl med dem genom en gåva då och då, men man litade inte på
dem. Och naturhelgedomarna kunde finnas, oberoende av alla väsen och
till och med av gudar. De voro heliga, på samma sätt som ett löfte var
heligt eller ett släktskapsband var heligt.
Många av dessa helgedomar räddade sin helighet eller åtminstone något
av sin karaktär över i kristendomen. En källa, som blivit vigd åt Tor,
kristnades och blev vigd åt Sankt Olof. Vårdträdet stod kvar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
