Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhänger i sin tur med en annan sak. I det föregående har i samband med
olika gudar på ett par ställen framhållits, att dessa ofta företogo en viss
handling i syfte att främja växtlighet och livskraft, nämligen rundgång
kring ett område. Detta var också gammal sed. Den plats, kring vilken
man — sannolikt under uttalande av vissa besvärjelser — gått runt, har
därigenom förändrat karaktär. Man har dragit runt om en åker —
bygdens åker — och alla åkrar i trakten ha fått bättre skördar. På samma
sätt har man helgat lunden genom att hägna in den åt alla sidor, och där
innanför ha träden stått som levande bevis på livskraften i den bygden.
Själva avgränsningen, lika mycket som träden, har gjort lunden helig.
Att det förhållit sig så, kan man se också genom andra bevis på
inhägnadens betydelse för en orts helighet. Tingsplatsen skulle t. ex.
inhägnas med snören, innan tinget kunde hållas. Det regelrätta slagsmål mellan
två antagonister, som kallades holmgång, företogs sannolikt också inom ett
i förväg avgränsat område, för att stridens utgång skulle få karaktär av
gudsdom; en inte oäven parallell till vår tids boxningsring, även om man
inom den senare inte tänker sig några gudomliga ingripanden. Och
»stavgärdet» slutligen, vars åkallan också förbjudes i det anförda stället i
Gotlandslagen, betyder just en inhägnad, en gammal form för samlingsplats
och kultplats, som helgats genom att den avgränsats.
Inom en sådan inhägnad kan det ha legat en offersten. Frågan var,
om där också stått gudabilder. Det är troligt, att så varit fallet på
hedendomens sista tid, annars hade de knappast blivit förbjudna. Som de väl
praktiskt taget alltid voro gjorda av trä, ha de gått förlorade; en enda bild,
som man kallat Frö, har hittats i Södermanland (bild sid. 331). Att det
funnits husgudar är däremot alldeles säkert. Därpå berättas bl. a. ett
lustigt exempel från Norge, där århundraden efter kristendomens införande
en gudabild dröjt sig kvar på en gård. Uppe i Telemarken bevarades vid
1700-talets början på ett ställe en gammal hednagud, som hette Torbjörn.
Det var ett kort och tjockt trästycke, som upptill var utskuret till ett
ansikte. Ögonen voro igjutna med tenn. Armar och ben saknades.
Gudabilden hade sin plats i gårdens högsäte, och på hans huvud ställde man
ölkruset, då man skulle dricka på högtidsdagar. Husbonden i huset tog
kruset från Torbjörn, drack och sade till bilden: »Gott år, Torbjörn!» På
samma sätt gjorde gästerna. De skulle också dricka guden till och hälsa
honom: »Gott år, Torbjörn!»
Exemplet är som sagt från Norge, men det finns ingen anledning att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
