Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skydd och hjälp. Också där drack man skålar till gillets skyddspatrons
och till helgonens ära och »minnen» för avlidna bröder. Det är tydligen
precis detsamma, som en gång skedde på de hedniska blotgillena, fastän
namn och naturligtvis många former förändrats. Nu hör det väl inte till
här föreliggande framställning att utreda, om det faktiskt kan påvisas en
direkt övergång från hedniskt gille till de kristna gillessammanslutningarna
under medeltiden. Men det väsentliga är, att andan i dem tydligen var
alldeles densamma.
Vid vikingatidens slut måste nämligen den — om man så kan kalla
den — »yttre» delen av religionsutövningen ha förlorat en stor del av sitt
inflytande på menige man. Kanske man hade vuxit ifrån både Tor och
Oden. Det är möjligt, att utvecklingen av den hedna mytologien, som vi
nu se till stor del som en litteraturprodukt, också för den tidens människor
börjat kännas mera som litteratur än som verklig realitet. Den kan inte ha
tillfredsställt den religiösa känsla och de religiösa behov, som säkert i
ovanligt stort mått funnits. Detta synes vara den enda förklaringen till, att
kristendomen kunde införas så relativt snabbt och smärtfritt. På Island
sammanträdde en tingsförsamling år 1000 och bestämde, att ön från och
med då skulle vara kristen! Tron på gudar, som läto sig avskaffas av en
riksdag, kan inte ha varit särskilt djupt förankrad i människors hjärtan.
Full motsvarighet till denna »juridiska» omvändelse ha vi inte hos oss, men
även här är det påfallande, hur fort religionsförändringen skedde, när tiden
därför väl en gång var mogen och kristendomen — också av politiska skäl
givetvis — släpptes in. Men det är alldeles givet, att det, som förändrades, var
också här blott den »yttre» delen av religionen. Man började åkalla Kristus
och helgon i stället för hedniska gudar. Namnen förändrades, om det också
genom införande av kyrkans ritual, genom ett sig alltmera vitt utgrenande
prästerskap och kanske framför allt genom klostrens stora inflytande
naturligtvis så småningom blev mer än namnen, nämligen tankarna. Men den
religiösa känsla, som kom till uttryck bl. a. i de gamla blotgillena,
förändrades inte så snabbt.
Dessa ha nämligen varit baserade på en helt annan sida av religiös tro än
den, som visade sig i åkallan av gudar. De ha varit det yttre, synliga
uttrycket för samhörighetskänslan — inbördes mellan männen släktskap och
ödesgemenskap, för den enskilde gemenskap med den jord, han odlade, och
hela det liv, han förde i nära kontakt med naturen; och detta låg i
samhällsskicket självt. Samhörighetskänslan levde alltså kvar åtminstone i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
