Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forskningar och fältarbeten i nordisk förhistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa var det speciellt bronsen, legeringen av koppar och tenn, som fick
större spridning och visade sig användbarare än annat material intill den
dag, då järnet blev känt. Till mänsklighetens tredje stora epok, järnåldern,
hör även vår egen tid.
Thomsen var ingalunda den förste, som skisserade ett skeende av denna
karaktär. Vi möta klart formulerade uttalanden i den riktningen redan
under antiken, och samma rent litterära tradition dyker upp i början av
1800-talet hos den danske historikern Vedel Simonsen, när denne i ett arbete
från 1813 indelar nordbornas äldsta historia i en sten-, en koppar- och en
järnålder, som avlöst varandra. Det är givetvis i anslutning härtill, som
Thomsen bygger upp sitt system, men hans ovanskliga förtjänst ligger
däri, att han som den förste kunde utläsa denna utveckling ur det
arkeologiska fyndmaterialet självt.
Thomsens teori vann snabbt allmänt erkännande. I Sverige infördes den
av Bror Emil Hildebrand, Thomsens hängivne lärjunge och beundrare, som
1830 knöts till Lunds universitets historiska museum och här genomförde
en nyordning av samlingarna i enlighet med sin lärofaders teser. Det var
första gången treperiodssystemet vann tillämpning i vårt land.
Hildebrand lämnade emellertid rätt snart Lund och blev ledare för de
statliga fornsakssamlingarna i Stockholm. Här utförde han ett sällsynt rikt
och målmedvetet arbete, som gjorde honom till den egentlige skaparen av
Statens historiska museum, samtidigt som han utvecklade en vetenskaplig
författarverksamhet av imponerande mått. Hans insats som museiman har
av en kännare tolkats med följande ord:
»Bror Emil Hildebrands livsverk i Statens historiska museum kan icke
mätas i siffror. Men en vink om, vad han utfört, ger oss statistiken. Han
mottog 1837 omkring 200 fornsaker av sten, 60 av brons. Vid hans avgång
voro de respektive omkring 20,000 och 1,600. Sant talar inskriften på
Vitterhetsakademiens minnespenning över Hildebrand: Han framdrog i
ljuset åldriga sekel och återgav dem åt de sina. Detta är hans eviga
äreminne hos Sveriges folk.»
Vid sidan av B. E. Hildebrand framträder vid mitten av 1800-talet en
annan svensk forskare som vapendragare för Thomsens idéer. Det var
professorn i zoologi vid Lunds universitet Sven Nilsson. Genom sin
berömda avhandling »Den Skandinaviska Nordens ur-invånare» (1834—43)
kom han att för den närmaste framtiden få ett delvis dominerande
inflytande över den europeiska arkeologien, och hans verk översattes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
