Svenska folket genom tiderna / 1. Sveriges förhistoriska bebyggelse / 348 (1938-1940) With: Ewert Wrangel Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forskningar och fältarbeten i nordisk förhistoria.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Oscar Montelius, den svenska och den europeiska fornforskningens största namn.

åtskilliga främmande språk. Det
för sin tid betydelsefullare nya,
som han här skänker forskningen,
var hans fullföljande av en
jämförande metod vid behandlingen av
det forntida materialet, vilken tog
sig uttryck däri, att han fäster
uppmärksamheten på
överensstämmelserna mellan de i svensk jord
tillvaratagna stenåldersföremålen och
liknande föremål hos naturfolken.
Därigenom kunde han slutgiltigt
leda i bevis, att de förstnämnda
voro verkliga verktyg och redskap,
som använts av ett nordiskt
»naturfolk» under en stenåldersperiod.
Det låter i våra öron rätt
självklart och enkelt, men man måste
besinna, att Sven Nilssons teser
uttalades vid en tid, då man i Sverige ännu kunde benämna stenyxorna
»torsviggar» och tolkade dösarna och gånggrifterna såsom »offeraltare». Även
denna sistnämnda fornminnesgrupp kunde han ge dess rätta namn av
gravar och drog också den riktiga slutledningen av vissa fyndiakttagelser,
att de nyttjades av de människor, som voro stenverktygens bärare.

I så måtto påminner Sven Nilsson i många stycken om sin danske
samtida, den unge J. J. A. Worsaae, vars forskning givit honom ärenamnet
»grundläggaren av den nordiska arkeologien som vetenskap».

Worsaaes förtjänster om den arkeologiska forskningen i Nordeuropa ligga
främst däri, att han lade grunden till en materialinsamling och
materialbearbetning efter metodiskt strikta linjer. Han klarlade vikten av
fackmässigt utförda undersökningar i fältet, varigenom en i våra dagar oersättlig
källa för fornforskningen, fyndiakttagelsen, för första gången blev till sitt
fulla värde uppmärksammad och varigenom de fasta fornminnesmärkena
för första gången kunde bringas i samklang med det arkeologiska stoffet.
Så anvisade han — med påtagligare skärpa än Sven Nilsson — vägen till
ett arbetsfält av oöverskådliga mått, och ur den synpunkten kunna
vetenskapens väldiga landvinningar under föregående och vår egen generation i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>