Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forskningar och fältarbeten i nordisk förhistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland fältarbeten av mera omfattande slag, berörande bronsåldern, bör
måhända främst nämnas den genomgripande restaurering, som den
märkliga Kiviksgraven nere i Skåne varit föremål för under de första åren av
1930-talet. Det kan ha sitt berättigande att i detta sammanhang gå närmare
in på en dylik detalj, då den kan ge en föreställning om både de
svårigheter och de möjligheter, som möta arkeologen inför de
fornminnesintresserades krav på fornminnenas restaurering i allmänhet.
Innan undersökningen vidtog 1931, tedde sig Kiviksgraven, eller, som
den folkliga traditionen älskade att benämna den, Kiviks Bredarör, som ett
gammalt övergivet stenupplag, där mindre och större stenhögar tornade
upp sig inom ett tämligen kvadratiskt, av taggtrådsstängsel inhägnat
område. Bortemot ena hörnet växte stenanhopningarna samman i ett större,
oregelbundet röse, i vars mitt placerats en takformig, grönmålad plåthuv.
Därunder dolde sig gravens stora hemlighet, kistan med sina bildristade
hällar.
Inom inhägnaden hade under tidernas lopp skjutit upp en riklig
vegetation, vilken hade den fördelen med sig, att den lyckades till stor del
undanskymma ruinens bedrövliga tillstånd och gav åt platsen en onekligen
stark stämning av förgången, heden tid. För de romantiker, som i denna
stämning se fornminnenas väsentligaste värde, måste de företagna
åtgärderna vid Kiviksgraven betraktas som ett fruktansvärt våldsdåd.
En mera omfattande restaurering av ett större fornminne kan knappast
undgå att göra ett svårartat ingrepp i den onekligen pittoreska miljö, som
en ohejdad natur alltid skapar kring en för vanvård utsatt ruin, förhistorisk
eller historisk. Här liksom på så många andra områden bör det gälla,
att man inte skall bruka större våld, än nöden kräver, men mången gång
låta sig dylika mer eller mindre känslobetonade synpunkter ej förlika med
de sakligt sett betydelsefullare hänsyn, som måste tagas till
restaureringsprojektets exakthet. Inför det romantiska skimret kring sammanstörtande
ruiner får man inte glömma det faktum, att flertalet av dessa fornlämningar
äro oersättliga historiska dokument, som vi inte ha rätt att överlämna åt
ett aldrig så pittoreskt men snabbt verkande förfall.
Mycket av den skira grönska, som omgav själva kistan, hade kanske
kunnat räddas, om inte den före restaureringen genomförda undersökningen
av området med otvetydig bevisning klarlagt, att det röse, som en gång
omslutit den egentliga gravkammaren, haft en omfattning av tämligen exakt
75 m:s diameter. Namnet Bredarör visade sig alltså ha allt fog för sig, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
