Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den arkeologiska forskningens medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men låtom oss deltaga i ännu en arkeologisk undersökning, en
undersökning, som kan ge ytterligare en del värdefulla synpunkter på den moderna
fornforskningens metoder. Vi stå inför en gånggrift, en stenkammargrav
från den yngre stenålderns nordiska bondekultur, vid Västra Hoby i Skåne.
Undersökningen begynner med att söka utröna, huruvida själva
gravkammaren har några fynd att ge. Den blir i det stora hela negativ, om vi
bortse från en del krukskärvor av delvis redan under stenålder sönderkrossad
keramik. I ingången till själva gravrummet påträffas emellertid lämningarna
efter ett par stycken gravsättningar med flintdolkar som gravgods, alltså
stammande från en tid, som ligger långt efter monumentets uppförande.
Gå vi ännu ett steg vidare mot gravens mynning, skola vi emellertid finna,
vad vi söka: det fornsaksmaterial, som tillhör gånggrifternas eget egentliga
skede. Det är en otrolig mängd keramik, flintredskap och bärnstenspärlor,
som omedelbart utanför mynningen torna upp sig till ett närmare
metermäktigt fyndskikt, starkt uppblandat med större och mindre stenar (jfr
ovan sid. 354).
Om vi ta oss före att gräva ut detta parti i horisontella skikt, från ytan
ned mot botten, såsom den skolade arkeologen bör göra, finna vi rätt snart,
att undersökningen ger det mest brokiga intryck. Keramikstilar av helt
olikartad karaktär blanda sig om varandra på ytan likaväl som i botten,
utan att någon reda på den vägen synes möjlig att erhålla. Men vad som
vid första ögonkastet ter sig som en oupplöslig trådhärva blir till ett väl
tillrättalagt mönster, om vi granska fynden inte i deras inbördes förhållande
till över- och underliggande fynd utan i stället studera dem i deras
samband med de föremål och krukskärvor, som påträffas närmare eller längre
bort från gångmynningen, utan att taga hänsyn till om de ligga högre upp
eller djupare ned i lagren.
En direkt anledning härtill ger den omständigheten, att krukskärvorna
närmare gångmynningen återfinnas i ett lager av klargult grus, medan de
längre ut belägna fyndskikten äro nästan sotfärgade. Följa vi denna
ledtråd, visar det sig, att de många krukskärvorna — de äro inemot 50,000 —
kunna ordnas upp efter ett stilschema, som innehåller fyra bestämt
särpräglade grupper och som skiftar karaktär i så att säga vertikal led; en
enhetlig stil bär skärvmaterialet strax utanför gångens yttersta sidostenspar, en
annan följer litet längre ut i periferien o. s. v. Men vilken av dessa är den
äldsta och vilken den yngsta? Utan någon som helst kännedom om tidigare
vunna resultat av undersökningarna kring gånggrifternas keramikbestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
