Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan strax efter den nya riksdagens första sammanträde i januari 1867
bildades ett formligt parti, Lantmannapartiet, för att lörfäkta bondeklassens
intressen. Under den första tvåkammarriksdagen befann det sig ännu i
minoritet, vid början av 1868 års riksdag uppnådde det vid utskottsvalen
en låt vara svag majoritet, och från och med 1869 stod det, som en
ledamot drastiskt skriver, »bålstarkt». I tjugo års tid behärskade det
fullständigt riksdagens Andra kammare och dominerade vårt politiska liv.
Bondedemokratien var i så måtto en verklighet. Men gentemot den folkvalda och
bondebehärskade Andra kammaren stod herremännens Första kammare.
Vardera kammaren kunde schacka den andra; Lantmannapartiet ägde, som
dess egentlige ledare träffande sade, blott en negativ makt. Det kunde
förhindra utgiftsökningar, det kunde motverka den försvarsreform, konungen,
regeringen, Första kammaren och den bildade opinionen allt starkare krävde,
men det kunde icke genomdriva sina egna programkrav, framför allt
likvidering av de »sekelgamla orättvisorna». Det kunde inte framtvinga
grundskatternas avlyftande och indelningsverkets borttagande.
I det långa loppet måste emellertid stor hänsyn tagas till
Lantmannapartiet. Man fick lovera sig fram med kompromisser. Ställningskriget
mellan kamrarna blev aldrig så hätskt, att statsverksamhetens jämna gång
hotades, som exempelvis under motsvarande och ungefär samtidiga strider
mellan »herrar» och bönder i våra grannländer Danmark och Norge. Ett
sakta framskridande på reformernas väg är också att notera.
över huvud taget är det uppenbart, att under den period, då
Lantmanna-partiet dominerar, en för sin tid och efter svenska förhållanden mycket klar
och tydlig, vidsträckt och grundlig demokrati inom kort utbildas. Först
och främst bör man lägga märke till det till synes kanhända likgiltiga, men
i själva verket mycket betydelsefulla faktum, som enklast kan uttryckas
så, att bönderna-valmännen valde bönder till riksdagsmän. Enkla,
självlärda män, »kommunalpampar» från rikets alla hörn, kommo att i stor
utsträckning sätta sin prägel på vår riksdag. Där sutto de och bestämde i
utskotten, särskilt det mäktiga statsutskottet, höllo hårt om statens pung
och vägde och prövade efter sitt sunda bondförstånd regeringens krav; men
de gjorde icke anspråk på att deltaga i regeringen.
Parlamentarismens etikettsregler, i den mån de över huvud taget
voro dem bekanta, lämnade de åt sitt värde. Bondeledarna kände sig
ingalunda utestängda från statsrådet; de hade ingen lust och intet behov av
att inträda i detta de allra högsta »herrarnas» hemvist. Tvärtom voro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
