Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På vanligt svenskt maner blev resultatet av förhandlingarna en typisk
riksdagskompromiss. Den innebar naturligtvis i detta läge, att högern i
huvudsak fick falla till föga. Den kommunala rösträtten blev sålunda icke
bara lika (»en man en röst») utan även allmän, d. v. s. utan några som
helst penningstreck. Härjämte träffades överenskommelse mellan partierna
om att nästa lagtima riksdag skulle införa kvinnlig rösträtt och att
villkoret fullgjord skattebetalning vid politiska val skulle slopas. Å andra sidan
höjdes enligt högerns krav rösträttsåldern vid landstingsmannaval och
bibehölls villkoret fullgjord skattebetalning vid kommunala val, ehuru i en
mycket försvagad form, nämligen så, att vederbörande för att få rösträtt
måste ha erlagt kommunalskatt för ett av de tre åren närmast före valet.
Avgörandet i själva huvudfrågan ägde rum den 17 december 1918.
I och med överenskommelsen i särskilda utskottet var saken klar;
debatterna erbjuda därför föga spänning. Eftersom det var frågan om en
kompromiss, voro alla parter något missnöjda. Högern klagade bland
annat över brådskan och den hårda pressen i utskottet; vänstersocialisterna
— de enda, som röstade emot — över att reformen var på tok för litet
omfattande. Gentemot denna uppfattning påpekade både liberala talare och
framför allt den socialdemokratiska partichefen, hur mycket som vunnits
för demokratien. Branting yttrade: »Det steg, som man nu står i begrepp
att taga med den lika och allmänna rösträttens införande och de löften,
som äro givna även från högerhåll om utvidgningar utav den politiska
rösträtten, kan icke rimligen jämföras med något annat av de föregående
storsteg, som tagits i författningsfrågorna, än med det som skedde, då den
gamla ståndsförfattningen begrovs. .. Ännu i våras förklarade Första
kammaren, att varken om den lika rösträtten i kommunalt hänseende eller
om kvinnorösträtten eller om streckens väsentliga borttagande kunde det
alls vara tal». Nu, ett halvt år senare, kan man få allt detta genom
anslutning till utskottskompromissen, påpekar Branting, och han förklarar
därför, att »det skulle vara ansvarslöst handlat, om det svenska
socialdemokratiska arbetarpartiet icke för sin del ginge med på den uppgörelse,
som här b judes, och som ligger inom räckhåll».
Debatten slutade med några försonliga ord såväl av högerns som
socialdemokraternas ledare. »Låtom oss alla hoppas att vad som sker i
denna dag må bli till nytta för Sveriges folk och Sveriges rike», yttrade
Lindman. Och Branting, som talade allra sist, svarade honom och sade:
»Vi skola sträva till att föra fram de hittills tillbakasatta folklagren, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
