Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godtycke. Men förtroendet missbrukades icke, utan skapade nytt förtroende.
Ett bevis på att 1903 års kyrkomötes beslut i bekännelsefrågan gått i rätt
riktning kan man finna i den ungkyrkliga rörelsens framväxt, vilken
säkerligen tett sig annorlunda, om kyrkomötets beslut hade utfallit på annat sätt.
Den nämnda strömningen inom svenskt kyrkoliv vördade Nathan
Söderblom och Einar Billing såsom sina lärofäder, men den ursprungligt
tändande kraften var J. A. Eklund, omkring sekelskiftet vice pastor i Uppsala,
sedan domprost i Kalmar och 1907 biskop i Karlstad. Från predikstolen i
Uppsala domkyrka inledde han en renässans i svensk predikan. Utan att
kasta bort det värdefulla i den traditionella predikometoden omskapade han
den i realistisk anda, med personligt färgad, dynamisk viljebetoning. J. A.
Eklund var ett barn av åttiotalet, en individualist för egen del, som icke
gärna spände ok tillsammans med någon annan. Åttiotalismens något
vresiga kritiklusta hade gått honom i blodet, men denna vände han just mot
åttiotalismen, mot dess pietetslöshet och ringaktning av de religiösa
värdena. Under årtionden svängde han sitt gissel — i tid och otid — över
åttiotalet, utmanande, även när han icke behövde vara det, liksom i rädsla
för att ens få skenet av att vara opportunist. Men den positiva sidan hos
honom var en brännande och brinnande kärlek till »Fädernas kyrka i
Sveriges land, Kärast bland samfund på jorden», såsom de första raderna lyda
i hans kyrkopsalm, vilken snart nog blev insjungen i Sveriges kyrka. Och
den kärleken kunde han ingiva andra också, därför att han religiöst sett,
trots all sin individualism, av kyrkosamfundet kände sig ha mottagit det
bästa han ägde och kände sig behöva kyrkan och församlingen för att helt
och fullt kunna leva sitt kristna trosliv.
Ungkyrklighetens främste banérförare i den unga generationen var
rektor Manfred Björkquist, idétalaren med den romantiska flykten, vilkens
förkunnelse ibland såg ut att icke beröra jorden och vilkens planer också
verkade romantiskt blåögda. Men till skillnad från många andra
romantiker var han icke blott en drömmarnas, synernas och idéernas, utan också
den praktiska handlingens man. När man går omkring i hans skapelse,
Sigtunastiftelsen, som snabbt har kommit att intaga en oumbärlig plats i
svenskt kyrkoliv, ser man med förundran och beundran, huru här
romantik och realism ha ingått ett kristligt, äkta förbund.
Det är ingen svårighet att utvidga persongalleriet. En intressant typ
var biskop Nils Lövgren i Västerås (död 1920), intressant därför att han
icke gjorde något som helst intressant intryck. Han saknade alla lysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
