Svenska folket genom tiderna / 10. Kring sekelskiftet / 174 (1938-1940) With: Ewert Wrangel Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Inte bara i allmogekretsar ha väl i alla
tider s. k. kloka gummor och gubbar eller
kvacksalvare mycket ofta åtnjutit t. o. m.
större anseende än examinerat och
legitimerat folk. Vid sidan av rena skojare,
som till egen fördel utnyttja sina
medmänniskors godtrogenhet och okunnighet
i medicinska ting, påträffas bland dessa
kvacksalvare framför allt i äldre tider ej
sällan även en helt annan kategori av fullt
hedervärda personer, som på grund av
naturlig begåvning och intresserat
sysslande med vård av sjuka kunnat förvärva
en ingalunda föraktlig erfarenhet i
sjukdomars behandling, särskilt sådan som
erfordrar manuell teknisk färdighet, t. ex.
vid ledvrickningar och benbrott. En
intressant typ bland dylika empiriker från
senare delen av 1800-talet var Elna
Hansson, den s. k. Lundakvinnan (så benämnd
efter födelsestaden), som till sin död
1891 hade sin verksamhet i Malmö. Om
henne lämnar hennes dotterdotter, med. lic. Hedda Andersson (jfr ovan sid. 112) följande
uppgifter: Hon var av naturen mycket skicklig och duglig i botandet av benbrott och
ledåkommor och tillhörde den 5:te generationen, som sysslat med sådant. Försökte ta
fältskärsexamen för att slippa kallas »kvacksalvare», men det gick ej på grund av bristande
skolunderbyggnad; autodidakt i alla avseenden, lärde hon sig själv skriva och sy. Hon
utförde ett hederligt och ärligt arbete, hade klinik i sitt hus i Malmö under många år och
söktes av patienter från Sverige, Norge och Danmark. Patientantalet uppgick ofta till 30
à 40 pr dag. Någon rikedom skördade hon ej av detta sitt arbete, ty hon var god och
hjälpsam och vid hennes död fanns ej så mycket reda pengar, att de räckte till hennes
begravning. Professor C. J. Ask i Lund, som ej just var god på henne, därför att hon var
»kvacksalvare», yttrade under en rond på lasarettet, då vi stodo inför ett benbrott: »Jag
har aldrig sett en icke läkare behandla benbrott så skickligt som gumman Mormor i
Malmö — hade hon lika stor vetenskaplig bildning, som hon har dexteritet, vore hon
enastående». Vid mitten av 1870-talet blev hon stämd inför rätta av ett par Malmöläkare,
men då sattes i gång en petition till konungen med tusentals namnunderskrifter av
personer ur alla klasser; hon frikändes och fick utöva sin verksamhet under sitt återstående liv.

för sjuksköterskor. I Sverige fingo vi först 1884 en fullt modern
sjuksköterskeutbildningsanstalt vid Sophiahemmet i Stockholm, 1891 följde
Röda korsets sjuksköterskeskola likaledes i Stockholm och 1901 Södra
Sveriges i Lund. Dessa tre äro fortfarande våra största
sjuksköterskeutbildningsanstalter. Det uppväxte emellertid snart litet varstans vid
lasaretten i landsorten en mångfald av sjuksköterskeskolor med mycket
varierande och ofta långt ifrån tillfredsställande vare sig utbildningstid eller
organisation. De i hög grad kaotiska förhållanden, som snart blevo rådande,
avhjälptes först genom det statsingripande, som skedde i och med Kungl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>