Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna främja fackföreningarnes gemensamma intressen är en noggrann
sammanslutning av nöden: därför beslutar kongressen att upprätta
centraliserade fackförbund med ständiga utskott, sammansatta av olika fack,
sammanknutna av en överledning i Stockholm, Kristiania och Köpenhamn».
I vad mån detta uttalande syftade till fackförbund eller lokala
samorgani-sationer blev sedermera föremål för skiftande meningar. Mestadels togs det
till intäkt för fackförbundsprincipen. Dock torde denna uppfattning icke
hålla streck. Som resolutionen utformades av danskarna, åsyftade den
lokala samorganisationer; dessa skulle i sin tur sammanknytas av
överledningar i de tre nordiska länderna. Om själva uttalandet på grund av en
oklar formulering kunde ge anledning till motstridiga tolkningar, bortfaller
emellertid all tvekan, i fall man ser till danskarnas praktiska handlande.
Omedelbart efter Göteborgskongressen bildades i Köpenhamn De
samvirkende Fagforeninger — en lokal sammanslutning, som för lång tid framåt
blev medelpunkten för dansk fackföreningsrörelse.
I vårt land kom fackförbundet att bli den dominerande
organisationsformen, främst på grund av det motstånd, som restes mot de
decentralis-liska principerna i Fackföreningarnes centralkommitté i Stockholm. 1888
kan denna strid sägas vara slutförd med seger för idén om
fackföreningarnas konsolidering i landsomfattande förbund. Nämnda år uttalade sig den
första sydsvenska arbetarkongressen i Malmö liksom den andra
skandinaviska fackföreningskongressen i Köpenhamn för denna princip. Likaledes
förordade centralkommittén i Stockholm i en organisationsplan, som den
utsände på våren 1888, nationella förbund. Det blev också enligt denna
linje, som fackföreningsrörelsens organisation fann sin definitiva
lösning. I fortsättningen försiggick förbundsbildandet i rask takt. I slutet
av åttiotalet funnos åtta förbund; tio år senare hade antalet stigit till
drygt trettio.
Dock bör det särskilt understrykas, att det var stor skillnad mellan
fackförbunden i fråga om anslutning, organisation, stabilitet och disciplin. Vad
medlemsnumerären beträffar — siffrorna hänföra sig till åren kring
sekelskiftet — sträckte den sig över en vid marginal: från 10,000 i det största
förbundet till ett knappt hundratal i de minsta. Inom en del förbund
lämnade disciplinen mycket övrigt att önska; det förekom fortfarande, att
enskilda avdelningar i direkt och öppen strid med forbundsledningens
direktiv inläto sig på lönerörelser och strejker. Understödsväsendet var i många
hänseenden bristfälligt; på sina håll litade man alltjämt till frivilliga insam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
