Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den agitatoriska verksamheten kommo givetvis olika metoder till
användning. Den skriftliga propagandan fick redan tidigt en betydande
omfattning. En del förbund utgåvo särskilda fackblad, som blevo en värdefull
förbindelselänk mellan ledningen och medlemmarna; för övrigt
publicerades upprop i de arbetarvänliga tidningarna, utsändes cirkulär och
broschyrer, upprätthölls en regelbunden brevväxling med avdelningarna o. s. v.
Mera effektiv var emellertid den muntliga propagandan. I den mån de
ekonomiska resurserna tilläto det, utsändes särskilda agitatorer dels för att
”pigga upp” redan existerande föreningar och dels för att bilda nya. Dessa
sträckturnéer gåvo ofta ett lysande resultat på papperet — det var bara det
felet, att intresset snart nog svalnade hos de nyförvärvade medlemmarna,
då de konfronterades med det fackliga grovarbetet. Det var inte ovanligt,
att en förening gick över styr både fyra och fem gånger, innan den äntligen
kunde stabiliseras. Å andra sidan bör dock värdet av de landsomfattande
turnéerna inte underkännas; även om de mera undantagsvis lämnade det
utbyte, man räknat med, bidrogo de till att stora skaror av arbetare fingo
en första inblick i fackföreningsrörelsens syftemål och arbetsmetoder.
Ett utmärkande drag för de fackliga organisationerna under
genombrottsåren var de starkt fluktuerande medlemssiffrorna. Särskilt
lönerörelser och strejker skapade ofta ett hastigt uppflammande intresse för
fackföreningens strävanden och tillförde den ett stort antal nya medlemmar.
Dock var den framgång, som därmed kunde annoteras, i de flesta fall mera
skenbar än verklig. Mestadels försvunno de nya medlemmarna lika hastigt
som de kommit, då deras högt uppskruvade förväntningar om förbättrade
arbetsvillkor icke med ens kunde realiseras.
Vid en svensk fackförbundskongress i mitten av nittiotalet, där
under-stödsverksamheten var uppe till debatt, framlade en dansk
fackföreningsmän sin syn på agitationen i följande ordalag: »Det finns flera sätt att
agitera, att stiga upp på en sten vid vägen och hålla ett flammande tal är ett
sätt, men hopen, som lyssnat till talet, skingras, och intet finnes, som
binder den samman, även om den tyckt, att talet är sant och rätt. Att göra det
till en av organisationens uppgifter att lindra arbetslöshetens onda; att göra
organisationen värdefull och eftersträvansvärd att tillhöra är ett annat sätt
att agitera, som för eder nu vore på tiden att tillgripa». Den danske
kollegan hade utan tvivel rätt däri, att det icke varit de retoriska prestationerna,
som huvudsakligast kommit fackföreningsväsendet att svälla ut till en
massrörelse. Vad som främst verkat attraherande på dem, som stått likgiltiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
