Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är därför mycket vanligt, att i fackföreningarnas stadgar och
statuter träffa på bestämmelser, som ta sikte på medlemmarnas moraliska
livsföring. Ett stort antal organisationer satte medborgerlig vederhäftighet som
villkor för inträde, i allmänhet med den formuleringen, att »en var
välfrej-dad arbetare i yrket» kunde vinna medlemskap. Ibland sträckte man sig
ännu längre i sin omtanke om föreningens goda namn och rykte. Det fanns
åtskilliga organisationer, som garderade sig för det fall, att någon medlem
skulle råka i klammeri med rättvisan. Den som undergick sådan dom, att
medborgerligt förtroende förverkades, fick vara beredd på att hans
medlemskort indrogs. Ävenledes kunde i många fall oordentligt leverne i
allmänhet föranleda uteslutning. I icke ringa grad är det att tillskriva
fackföreningarnas uppfostrande verksamhet, att bättre ordning och disciplin
åstadkommits på arbetsplatserna.
Då agitationen med 1890-talet utsträcktes till de icke-yrkesutbildade
arbetargrupperna, hade fackföreningarna i disciplinärt hänseende speciella
svårigheter att övervinna. Särskilt sådana kategorier, som saknade
regelbundet arbete, hade lätt att falla offer för »diverse frestelser». Därmed
förstods i första hand, att kroglivet och alkoholmissbruket åstadkom ett elände
och en fattigdom, som nutiden torde ha svårt att bilda sig en riktig
uppfattning om.
En god inblick i de svårigheter, som mötte organisationssträvandena
bland de icke-yrkesutbildade arbetarna, har Charles Lindley lämnat i en
skildring av den första fackföreningens tillkomst bland hamnarbetarna i
Stockholm i mitten av nittiotalet. För att intressera dessa ofta avsigkomna
och socialt förolyckade individer för organiserad samverkan båtade det föga
med de sedvanliga agitationsmetoderna. Man fick inte gå till verket med
silkesvantar på händerna. Visserligen hyste inte hamnarbetarna någon
motvilja mot fackföreningen som sådan, men de hade svårt att finna sig till
rätta med de nya umgängesformerna. »Fylleriet kunde man inte få bukt
med i första taget, och i regel voro mötesdeltagarna mer eller mindre
berusade», uppger Lindley. »Av omtanke om ordningen på mötena tillsattes s. k.
ombudsmän med uppdrag att kasta ut de värsta bråkstakarna. Detta
grann-laga uppdrag anförtroddes åt några av de kraftigaste karlarna, som kände
sig mycket smickrade över detsamma och fullgjorde det med ett nit, som
överträffade de högst ställda anspråk. Bråkmakarna åkte ut ur lokalen
med en fart, som inte var alldeles ofarlig med hänsyn till liv och lem. Men
det dröjde ofta inte länge, förrän de hade lyckats krångla sig in i lokalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
