Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSORGANISATIONENS TILLKOMST.
Som den svenska fackföreningsrörelsens första centralorganisation kan det
socialdemokratiska partiet räknas. Då det bildades 1889, kom det inte endast
att bli en politisk propagandainstitution utan även en facklig
samorganisa-tion. Under det närmaste årtiondet tog partiet genom sina distriktsstyrelser
direkt befattning med fackliga angelägenheter, speciellt då lönerörelser och
strejker. Naturligt nog var den omständigheten, att socialdemokratin delade
sina gracer mellan facklig och politisk verksamhet, icke ägnad att
åstadkomma ordning och reda i arbetarrörelsens organisationsförhållanden.
Så småningom stod det också klart, att de tätt på varandra följande
ar-betsnedläggelserna allvarligt skadade partiets intressen. Det var detta
Hjalmar Branting syftade på, då han vid ett sammanträde med
Social-Demokra-tens kontrahentförsamling 1891 bröt staven över den dittills följda
strejkpolitiken: »Det vore ett spektakel, att småstrejker, visserligen berättigade
men ej av så avgörande betydelse som tidningen, slukat så stora summor
som omkring 15,000 ur arbetarnas fickor nu på våren, under det att
tidningen, som borde vara centrum i arbetarrörelsen, stode på så dåliga fötter».
Enahanda erfarenheter hade den sydsvenska arbetarrörelsens ledare Axel
Danielsson gjort; han deklarerade, att strejken vore en kampform, till
vilken socialdemokratin alltid måste ställa sig avvisande och varnande.
Ett par år in på nittiotalet kan man också inom det socialdemokratiska
partiet iakttaga en kraftig reaktion mot strejkerna. Det var ett första
resultat av de inhöstade erfarenheterna, att dåligt planlagda och organiserade
arbetsnedläggelser mera skadade än gagnade arbetarrörelsens strävanden.
Därmed var steget inte långt till tanken att söka åstadkomma en särskillnad
mellan den fackliga och den politiska rörelsen. Det ansågs, att det vållat
socialdemokratin avbräck, att den i alltför stor utsträckning gått upp i
fack-föreningsväsendet, vilket gett organisationen utseendet av »en halvpolitisk
sammangyttring av fackföreningar».
Vid den tredje partikongressen 1894 gjordes också ett försök att få till
stånd en särskillnad mellan den fackliga och den politiska rörelsen, då i
första hand beträffande de både ur ekonomisk och propagandistisk
synpunkt irriterande strejkerna. På yrkande av Axel Danielsson beslöt
kongressen, att partiet såsom politisk organisation icke skulle taga befattning
med fackliga angelägenheter utan överlämna detta åt fackföreningarna.
Dock stannade det vid beslutet; de närmast följande åren vidtogos från par-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
