Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i möjligaste mån och slingrade sig fram efter sluttningar. På grund härav
blevo även vägar, som byggts så sent som i början av 1900-talet, ofta betydligt
krokiga och besvärliga för den växande biltrafiken. Med den vid slutet av
1800-talet starkt ökade körtrafiken på landsvägarna framträdde behovet av
en god och fast vägbana. Smala hjulringar å lastfordon framkallade fort
djupa hjulspår, och 1907 utkom förordning om minimimått å hjulbredd
på lastvagnar.
Det s. k. naturaunderhållet genom enskilda väghållare med ej sällan
ytterst små väglotter fortsatte in på 1920-talet, men visade sig allt mer och
mer omöjligt. Vägdistrikten började undan för undan att övertaga allt
underhåll å allmänna vägar, och numera ha distrikten tagit hand om alla
dylika vägar. Samtidigt ha de skaffat sig utbildad personal och
vägmaski-ner, varigenom vägunderhållet kan verkställas på ett rationellt sätt.
År 1919 tillkom en ny typ av allmänna vägar i »ödebygdsvägen». Den
bygges av staten med obetydliga bidrag från kommunerna och avser att
i första hand tjäna kolonisationen samt att befordra odlingens
framträngande i folkfattiga bygder. Dylika vägar ha i stor utsträckning anlagts i
Norrland och visat sig i hög grad välsignelsebringande i de vidsträckta
marker, där den förut vanlottade befolkningen endast haft gångstigar och
roddleder samt obetydligt farbara vintervägar som utfartsleder till
landsväg och bygd.
Från 1919 härstamma även de statsunderstödda enskilda utfartsvägarna,
vilka komplettera ödebygdsvägarna i de norrländska länen. Hit höra även
»enkronasvägarna» i Västerbotten, där länsstyrelsen av arbetslöshetsmedel
utlämnat bidrag av 1—2 kronor pr meter väg till enskilda gårdsägare eller
byar för byggande av utfartsvägar.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Grindarna i gärdesgdrdarna, som i delar av vårt land
ända in pä 1920-talet fått korsa vära landsvägar, tillhörde de resandes vedermödor. Att
hoppa av gästgivarkärran, kaleschen eller diligensen och öppna grinden (och stänga den
igen —- att låta den stä öppen var straffbart) kanske tio gånger varje fjärdingsväg var
både tidsödande och besvärligt. Pä många ställen voro emellertid barnungar redo att stå
till tjänst, och ingen resande med självaktning kunde låta bli att kasta en småslant i
landsvägsdammet till tack för hjälpen. Voro de tjänstvilliga bytingarna flera och deras
ridderlighet lika stor, som barnungars brukar vara, kunde resenären vara säker pä att
han, innan han själv hunnit försvinna bakom kröken, kunde bli vittne till ett ordentligt
slagsmål om styvern. En slant, var den aldrig så liten, var en dyrgrip för en soldatpojke
eller en torpartös i äldre tid ■— kontanter voro mycket sällsynta och kommo sällan i
barnahänder. — Denna målning av scenen kring »Grindslanten» är av J. Aug. Malmström
och tillkommen någon gång omkring 1860. Privat ägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
