Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med han upplyste, att hålet i verkligheten icke var större, än att man nätt
och jämt hade kunnat träda en arm igenom det! Men detta blev aldrig känt
i bygderna, varför den gamla misstänksamheten höll sig vid liv.
Nu (1840) trädde Hagelstam efter sin mångåriga tystnad åter fram och
lät gratis utdela en broschyr, vari han mot de hatade linjeskeppen anförde
bl. a., att Ryssland alltid kunde bygga flera samt att linje- och
skärgårdsfartyg icke kunde samoperera. Han fick till svar, att Englands flotta, som
vore världens största, ännu aldrig hade avskräckt andra sjömakter att bygga
linjeskepp. Att skärgårdsflottan åter icke kunde samarbeta »ägde nog sin
styva riktighet», hette det, »ty om den vågar sig ut på havet, så bliva dess
kölar snart vända i vädret», men annars, erinrades det, visade vår marina
historia, att linjeskepp agerat tillsammans med skärgårdsfartyg och avgjort
slaget. Till sist framhölls »vådan av att tro varje sjömilitär och
opinionsledare i fråga om marinen, därför att han bär eller burit ankarknappar i
rocken», en retsam pik åt Hagelstam, som alltsedan 1810 hade sysselsatts
med blott sjömätningar och kartritning. Hagelstam lät heller aldrig mera
höra av sig.
Vid denna tid (1840) bestod örlogsflottan av ungefär 20 fartyg med 990
kanoner (varav 9 linjeskepp med en medelålder av 30 år) och
skärgårdsflottan av 250 fartyg med 378 kanoner. Siffrorna vid finska krigets slut
voro 27 med 1,288 kanoner (varav 12 linjeskepp, medelålder 32 år) resp.
145 med 718 kanoner. Några nybyggnader för örlogsflottan voro nu mindre
än någonsin att påräkna. En av örlogsflottans egna, kommendör Per Hjelm,
började nämligen att propagera för maskindrivna örlogsfartyg, emedan de,
som segla, vore — såsom han uttryckte det — hädanefter utan politiskt
värde, och som vidare bomhkanoner och projektiler fyllda med spräng- och
brännsatser kommit i bruk, äro träfartygen odugliga och skola trängas undan
av järnfartyg. Uttalandet väckte enormt uppseende och ansågs på många
håll som »ett med vådliga lindansaresprång nästan jämförligt tankespel».
Naturligtvis bemöttes han, men framtiden gav ju Hjelm rätt. Krimkriget
1853—56 lämnade oss emellertid utan påtagliga lärdomar, och omkring 1860
var vårt hela sjöförsvar praktiskt taget förfallet.
I utlandet funnos alltjämt motståndare till både ångdrivna och pansrade
fartyg och naturligtvis också i vårt land. Då utgav Hjelm ånyo en broschyr
med titeln »Bibehållandet av Sveriges självständighet beror på
organisationen av ett aktivt sjöförsvar», vari han förklarade, att »allt som flyter måste
vika för bepansrade ångfartyg», men han kom därvid till den förtvivlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
