Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utsikt över Saint-Barthélemy med koloniens huvudstad Gustavia. Efter en
folkomröstning avträddes kolonien 1878 till Frankrike för 320,000 francs. — Samtida träsnitt.
ning, men det upprepades icke. Den svenska kustfarareovanan var för
inbiten och okunnigheten om yttervärlden för stor.
Icke ens till de redan 1765 öppnade västindiska liamnarne blev det något
bevänt med farten, fastän ön Saint-Barthélemy var vår (1784—1878). Detta
skyllde man på svårigheten att få returfrakter. Annars sågos nog i
nordamerikanska hamnar många fartyg hemma på ön och naturligtvis under
svensk flagg, men blott för att »nästa dag avgå under någon annan nations
flagg», skrev vår konsul i Philadelphia, »och därför är det ej mödan värt
att anse dem som svenska undersåtar». I spanska hamnar kunde man dock
få se Barthélemy-skepp av annan kvalitet utrustade av på ön boende
rikssvenskar, men de fingo icke idka sjöfart på Sverige 1 Vår direkta fart på
Nordamerika åter var särskilt till 1813 praktiskt taget ingen.
Att tänka på fart öster om Godahoppsudden var ingen idé. Det drog
svenska Ostindiska kompaniet nogsamt försorg om. Utlevat och oförmöget
att ens kunna reda ut en skärgårdsskuta slog det sig till ro med den gamla
trallen »jag vet, vad du är och förblir vad du var» genom att hindra andra
hugade att segla dit med hjälp av sitt privilegiebrev — papper, vilka Gustav
Vasa en gång hade sagt sig värdera till mindre än »två blåbär». Äntligen gav
denna relik upp spelet (1813), men kustfart hade för stor lockelse, varför
högst två-tre stycken skepp utklarerades på långfart de närmaste 12 åren.
Det är lätt att räkna ut, var våra skepp alltså höllo hus den här tiden. I
Nord- och Östersjön förstås! Emellertid hade det sista skottet på Waterloo
slagfält knappast tystnat, förrän köpmännen åter destinerade sina skepp i
klungor till Medelhavsbassängen, deras drömmars älskade plaskdamm. Till
en början såg det nog så lovande ut — oräknat några ryck upp och ned
från 107 skepp 1815 till 82 stycken 1823 — men efter 1826 var den glädjen
slut. Åter ett sammanbrott, och det blev att segla i bräckt vatten igen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
