Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med kofferdikapten Nils Wärngren — också skåning (Malmöbo) och en
riktigt oceansaltad skeppare — såsom befälhavare och blott nio man till,
av vilka endast tre voro befarna sjömän av manskapsklass, lämnade
skonerten Sverige 1839 och anlände någon dag 1840 till Sidney såsom första
svenska fartyg. Lasten, bestående av idel svenska varor — järn, stål, trä och
tjära, ja t. o. m. vagnar och becksömsstövlar — såldes kvickt och med god
förtjänst. Efter hemfärden runt Kap Horn ankrade Wärngren på
Stockholms ström i maj 1841 såsom också vår förste jordomseglare. Nu är det
väl för sent att fira 100-årsdagen av utresan men icke hemkomsten. Den
märkliga resan — en verklig bragd — är värd ett monument! Denna
lyckade färd kom Liljevalch att redan samma höst sända Wärngren ut igen,
nu med den nya brigantinen »Hull». Hemkommen på hösten 1843 efter
åtskilliga äventyr bland vildarne på Söderhavsöarna, fick Wärngren till sin
stora heder mottaga besök ombord av den kungliga familjen.
Tack vare Liljevalchs insats kan året 1840 betraktas vara
begynnelseåret för den svenska oceanfarten. Förutom att vårt skeppsbyggeri under
tiden hade undergått en nödvändig förbättring, ökades från samma år vårt
tonnage alltjämt till 1880-talet. År 1880 — som avslutade en tioårig
glansperiod för segelfartygen liksom för vår sjöfart över huvud taget — voro
sålunda över 400 segel sysselsatta i oceanfart mot blott 1 — säger ett —
ångfartyg! Dessa seglare besökte dock ytterst sällan om någonsin en svensk
hamn utan styrde liksom »flygande holländare» sin spårlösa bana mellan
världshavshamnarna. De hörde heller icke hemma i allenast våra stora
sjöhamnar utan oftast i mindre orter utefter vår långa kust.
Från omkring 1880 går vår sjöfart ned igen, och mot seklets slut spåras
tydligare, att den transoceana farten — den på Fjärran östern — börjar
att komma av sig för att i stället draga sig åt närmare trakter, särskilt
Sydamerika. Medan våra fartyg — nu ångare också inräknade — t. ex.
1883 angjorde Fjärran östern till ett antal av 90, Australien 49,
Sydamerika 109 och Västindien 145, så var antalet tio år senare 25, resp. 13, 167
och 109 stycken. Intressanta för att icke säga pikanta siffror. När
nämligen korvetten »Balder» var klar att företaga den sedvanliga
vinterexpeditionen (1894) till avlägsna farvatten, höjdes röster för att den borde sändas
till de ostasiatiska farvattnen »att skydda svenska flaggan». En dåtida siare
förmodade emellertid, att korvetten skulle komma att få göra resan från
Suez till Kinesiska havet och åter utan att sammanträffa med ett enda svenskt
fartyg! »Balder» sändes i stället till Sydamerika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
