- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 10. Kring sekelskiftet /
398

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jag döper dig Vega, Pal andra,
Nor-denskiöldiana ...». Hela Stockholm och
halva Sverige var som i ett rus under
*Vega»-festligheterna, och entusiasmen
tog sig stundom rent groteska uttryck.
Skämtteckning i litografi av C. L. H.

Thulstrup 1880.

verksamhet med vetenskapliga
undersökningar. Magnetiska observationer
utfördes, tidvattnet mättes, och vind- och
temperaturförhållandena undersöktes. De
angenämaste avbrotten i ensamheten
under dessa tio långa vintermånaderna
utgjordes dock av tschuktschemas besök,
och det var alltid med glädje
Vegamän-nen hörde den hälsning »anoaj, anoaj»
(goddag, goddag), med vilken de helt
oförskräckt stojande och skrattande
klättrade över fartygets reling.
Infödingarna sålde kött, vapen, dräkter o. d. samt
trakterades med tobak, mynt o. s. v.
Deras affärssinne tog sig ibland groteska uttryck, såsom då de ville pracka på
sina främmande vänner en rävkropp under ivrigt bedyrande, att det var
en hare.

Expeditionsdeltagarna 1’öretogo etnografiska studiefärder till fastlandet
innanför »Vegas» ankringsplats, och den brist på föda, som rådde hos
infödingarna här under den hårdaste vintern, skildras varmhjärtat i
Nordenskiölds ovan omtalade resebeskrivning. »Jag är så hungrig; jag har ingen
mat, giv mig litet bröd» lödo vid midvintern infödingarnas hälsningsord
till besättningen, vilken också gjorde allt vad den kunde för att lindra nöden.

Så kom julen 1879, som långt här uppe i polarhavet firades enligt
gammal svensk tradition; det enda, som saknades, var julgranen. Först
den 23 juni sågs den första vårblomman, som varslade om den annalkande
befrielsen ur packisens hårda grepp. En vecka därefter började marken
klädas grön, och den 18 juli slog befrielsens timme. Nordenskiöld berättar
härom: »Vi satte oss vid vanlig tid ned vid middagsbordet, utan aning om
att stunden för vår förlossning nu var inne. Under middagen märktes
plötsligt, att fartyget kom i en svag gungning; Palander rusade upp på däck,
såg att isen var i rörelse, lät elda på maskinen, som för länge sedan blivit
i förväntan på denna stund iordningställd, och två timmar därefter, den 18
juli kl. 3 t. 30 min. e. m., var ’Vega’ flaggbeprydd under ånga och segel
åter på väg mot målet». Tschuktscherbyns församlade män, kvinnor och
barn fingo nu uppleva den sensationen att se den främmande »eldhunden»
bryta upp för att föra deras vänner från de långa vintermånaderna långt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:04:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/10/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free