Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än tvärtom. Först det begynnande 1900-talet kunde dock skörda de stora
vinsterna av utvecklingsidéns allmänna tillämpning. Här blott några
antydande exempel.
Betecknande är titeln på det populära verk, »Världarnas utveckling»
(1906), vari Svante Arrhenius (död 1927) sammanfattade den nyare
astronomiens, fysikens, kemiens, geologiens och biologiens rön till en
himlakropparnas och världsrymdens utvecklingshistoria och framkastade en
ny teori angående strålningstryckets roll för livets utbredning inom
världsalltet.
Inom biologien försiggick en mångsidig experimentell prövning av skilda
teorier om utvecklingens orsaker och faktorer, framför allt Darwins
selektionsteori och de Vries’ mutationsteori, men först efter sekelskiftet fann den
i mendelismen en relativt fast grundval för en rationell förädling av levande
varelsers, till att börja med sädesarternas, arvsmassa. Herman Nilsson-Ehles
(f. 1873) banbrytande korsningsexperiment med havre och vete publicerades
1909—11, och 1917 inrättades för honom den första svenska professuren i
ärftlighetslära. Visserligen innebar mendelismen ett bakslag för den
optimistiska tron på möjligheten att med hjälp av yttre miljöfaktorer så
småningom omforma arvsmassan, men själva utvecklingsidén var därmed ej
övergiven.
Starkt influerad av genetiska synpunkter var även den komparativa
anatomien hos exempelvis Gustaf Retzius och hjärnforskaren Salomon
Hen-schen, för att inte tala om den ur anatomi och arkeologi framväxande
antropologiska vetenskapen med en sådan företrädare som Carl Magnus Furst
(död 1935).
Även inom de humanistiska vetenskaperna i gängse mening är det
utvecklingsproblemen som tilldraga sig det starkaste intresset. Oscar
Monte-lius’ typologiska metod (jfr bd 1) får sin väsentliga betydelse för
fornhisto-rien såsom medel för kronologi och periodisering. Den klassiska arkeologien
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Svante Arrhenius tillhörde som vetenskapsman den
typ, som älskar djärva konstruktioner och dristiga teorier. Men han var samtidigt en
tålmodig experimentator och tappade inte kontakten med erfarenheternas värld ens dd
hans grandiosa fantasi om livsfrön, som spridas med strälningstrgcket genom rymderna
från solsystem till solsystem, kom till. Hans vittfamnande ande sysslade med mycket
mellan himmel och jord — för sina banbrytande insatser som kemist blev han vårt lands
förste Nobelpristagare (1903), men som forskare har han behandlat både smittkopporna
och norrskenet, vulkanernas fysik och månens inflytande på jordens elektriska tillstånd.
Svante Arrhenius i sitt laboratorium. — Oljemålning av Rickard Bergh. Privat ägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
