Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litet upprätthölls, med andra ord att svensk driftsledning, svensk teknik
och svenskt arbete visade sig i stånd att under fri världskonkurrens
bevara de vinster, som delvis av oss oberoende förhållanden tillfört oss.
Detta gäller vår ekonomi i förhållande till utlandet. Den inhemska
ekonomiska utvecklingen blev knappast lika glädjande till sin natur.
Statsfinanserna utsattes för hårda påfrestningar, dels genom den militära
beredskapens anspråk, dels genom den allmänna prisstegringen och dels genom
det allmännas stora offer för lättande av de mindre bemedlades lott under
de utomordentliga förhållanden, som varubrist och prisstegring medförde.
Allt detta var ofrånkomligt. Om de sålunda stegrade anspråken på det
allmänna möttes med de i allo lämpligaste åtgärderna är däremot diskutabelt.
Men man må komma ihåg, att den erfarenhet, som vunnits genom senare
verkställd sovring och jämförelse av krigsårens rön, då icke stod till buds,
att överhuvud hela situationen i modern tid var ny, samt att statsmakterna
och statsförvaltningen därför ofta stodo inför tvånget att improvisera. Ej
heller får man bortse från att det politiska och sociala trycket från de
missnöjda och av dyrtiden och bristen särskilt lidande samhällslagrens sida ofta
var hårt och gjorde sig blint gällande. I trots härav kan mycket av det
»kommissionsväsende», som blev den svenska statens och kommunernas
huvudsakliga form för mötandet av de nya anspråken, väl och med fog
kritiseras. Hela kristidsförvaltningen nådde också mot krigsperiodens slut en
hög grad av impopularitet och avvecklades sedan under opinionens tryck
ganska hastigt, till större delen redan under år 1919.
Statsfinansiellt möttes de nya samhällskraven, som naturligt var, främst
med ökad beskattning, framför allt av krigsvinsterna.
»Krigskonjunktur-skatten» gav väldiga belopp. Men även statsskulden steg. Vid slutet av år
1913 hade den uppgått till 650 millioner kronor; vid krigets slut översteg
den 1,600 millioner kronor. Och dessutom gick ej heller det svenska
penningväsendet under krigsåren fritt från inflationens sjuka. Då även detta
var en universell företeelse och inflationens verkningar tämligen okända,
förefaller denna utveckling praktiskt taget — om än ej teoretiskt — att ha
varit tämligen oundviklig. Den svenska inflationstiden kan sägas ha varat
ungefär från 1915 till 1921. Den följdes av en ganska hård deflation, som
hastigt — långt hastigare än i våra skandinaviska grannländer — åter drev
den svenska kronan till den gamla guldpariteten. Ej heller gick inflationen
hos oss lika långt som i de flesta andra krigförande och neutrala länder.
Dock gick den säkerligen längre, än som rent sakligt sett varit nödvändigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
