Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En diktares verkstad vid sekelskiftet — Verner von Heidcnstam i sitt bibliotek på
fädernegården Olshammar.
LIVSGLÄDJE OCH SKÖNHETSKULT.
I varje karakteristik av nittiotalet förekommer ordet livsglädje. Det har
blivit skedets signatur. Det är särskilt förknippat med Heidenstams första
produktion, som gentemot åttiotalets gråstämda pessimistiska livssyn
predikade livsglädjens evangelium. Det kan vara skäl att erinra om att ordet
och temat egentligen går tillbaka på åttiotalet. Ordet livsglädje kom in i
svenska språket under den omfattande diskussion, som i vårt land uppstod
omkring Henrik Ibsens skådespel »Gengangere» (1881), där Osvald i en
berömd scen för sin moder klagar över att han inte kan förnimma någon
»livsglæde» hemma i Norge, att alla där är uppfostrade till att tro, att livet
är något jämmerligt, som människan är häst tjänt med att så fort som
möjligt bli kvitt. Annorlunda var det, menade han, ute på kontinenten. Där
kunde människorna känna hlotta tillvaron som något jublande lycksaligt.
Ordet livsglädje kom snart att för den unga generationen i Norden under
åttiotalet, inte minst i Sverige, att beteckna en särskild livsuppfattning, en
särskild moral, som framstod som fiende till den traditionella kristendomen
med dess livsfientliga asketism. Det uppstod i vårt land en livlig debatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
