Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår främsta exportprodukt var på
den tiden och under lång tid framåt
tjäran, så vitt skogsprodukterna
angick. Denna kunde ej lämnas av de
norska granskogarna, men väl av
furuskogarna i Norrland och —
icke minst — Finland.
Vid denna tid hade vi andra
produkter att exportera, vilka voro
ojämförligt mera lönande, nämligen
koppar och järn. Det var alltså rätt
naturligt, att bergsbruket under
sådana förhållanden skulle tilldra sig
mera intresse både från den enskilda
företagsamhetens sida och från
statens än den skäligen obetydliga
tillverkningen vid de små
vattensågarna. Men här kommer den viktiga
synpunkten till, att även bergsbruket
var beroende av skogen för sin existens (jfr härom bd 5, sid. 209 ff.). Det
bestod en ödesgemenskap mellan skogen och bergshanteringen, som grep
djupt in i de följande seklernas hela näringsliv. Och riktigt upphävd är
som vi veta ännu ej denna ödesgemenskap, fast den nu fått andra former,
präglade av vår tids förutsättningar.
Med den tilltagande knappheten på skog i de egentliga bruksdistrikten
(bergslagerna) uppkom en skärpt konfliktställning gent emot de andra
virkesförbrukande parterna, däribland sågverksindustrien. Där dessa
intressen råkade i konflikt, var det sågverksindustrien som fick vika. Även
sågverkens antal och produktion började regleras med tanke på att de ej
skulle få inkräkta på brukens som viktigare ansedda behov. Ja, det gick
t. o. m. så långt, att Bergskollegium, såsom varande bergshanteringens
speciella språkrör, i slutet av 1600-talet gjorde en framstöt för att åt
bergshanteringen reservera jämväl de norrländska ödeskogarna under
förmenande att sågverksindustrien vore en mindre lönande näringsgren. Denna
uppfattning delades dock ej av statsmakterna. Sågverken fortsatte att växa
upp efter Norrlandskusten, låt vara under viss kontroll från statens sida,
i det den redan befintliga bebyggelsens behov ej fingo trädas för nära.
1 trakter, där tillgängen på vattenkraft var
alltför ringa, byggde man — efter holländskt
mönster —- vädersågar, de första troligen pd
1600-talet; hos oss är Christoffer Polhems
namn knutet till konstruktionen av en
en-bladig och enramig vädersäg (modell i
Tekniska museet). Ovan avbildade vädersäg är
frän Ekeskog i Västergötland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
