Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sökte ett par gånger under 1880-talet, hjälpte han till att införa
sulfitmetoden, och som exempel på hans aldrig vilande uppfinnarfantasi kan
nämnas, att han under ett av sina besök därute uppfann en metod att
bleka tandborstskaft, en bagatell visserligen, men en bagatell, som en
amerikansk firma ögonblickligen honorerade med 1,800 kronor. En annan gång
beger han sig till Brittiska Guyana för att på engelska regeringens uppdrag
försöka framställa pappersmassa ur pressade sockerrör — försöken visade
emellertid, att sådan massa inte var ekonomisk. I sitt sökande efter för
massaframställning lämpade tropiska växter besökte han också Franska
Guyana, men det väsentliga resultatet av den färden blev, att han ådrog
sig malaria.
Det är klart, att Ekmans uppfinnarverksamhet huvudsakligen rörde sig
på det område han kommit att specialisera sig på, cellulosakemien.
Samtidigt som han i Bergvik fullkomnade sin sulfitmetod, började han fundera
på framställning av vad man senare kom att kalla konstsilke. Dock var
hans silke inte vad vi i våra dagar menar med detta. Ekman kokade lin,
och de silkesglänsande fibrer han då erhöll var »artificiellt silke» —
Tekniska museet har i sin ägo några prov på sådant. Det Ekmanska silket fick
dock ingen framtid, det var först långt senare, som det verkliga konstsilket
skulle se dagen. En annan av hans uppfinningar var ett gummiliknande
ämne, som han kallade »Dextrone». Detta framställdes ur avfallslut från
sulfitfabrikerna och fick omedelbart användning vid tryckning av
bomullstyger, men kom efter några år ur bruk, varför fabrikationen nedlades.
Med denna uppfinning blev emellertid Ekman en föregångare till våra
dagars cellulosakemister, vilka i avfallslutarna från massafabrikerna
funnit ett rikt forskningsfält, som väntas ge rika skördar av nyttiga ämnen
— vår tids flytande hartser, sulfitspriten m. m. äro några exempel på de
rikedomar, som den tekniska forskningen har alt hämta ur »avfallet».
Tillsammans med ingenjör Otto Fahnehjelm, ett av vår cementindustris stora
namn, gjorde Ekman en rad uppfinningar avsedda att möjliggöra
användningen av vattengas för belysningsändamål. Bland dessa förtjänar särskilt
den s. k. »Fahnehjelms brännare» att nämnas, eftersom den får betraktas
som en föregångare till de senare så populära Auerbrännarna.
Ekman hade som redan antytts slagit sig ned i England, där han 1879
blev kemist vid den sulfitfabrik med tillhörande pappersbruk, som det
engelska bolaget »The Ekman Pulp and Paper Co.» uppförde vid Northfleet
i Gravesend. Där gjorde han sina många uppfinningar, därifrån företog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
