Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den nyorientering inom hembygdsrörelsen, som inträtt sedan den börjat
frigöra sig från de strängt museala principerna och mer och mer återgått
till — och utvidgat — programmet från sekelskiftet, står Samfundet för
hembygdsvård, som en samlande kraft med en organisation, som består
icke endast av äldre hembygdsföreningar och förbund utan också av
ombud och korporativt anslutna organisationer, särskilt inom ungdoms- och
bildningsverksamheten, t. ex. S. L. S. (Sv. landsbygdens studieförbund),
J. U. F. (Jordbrukareungdomens förbund), A. B. F. (Arbetarnas
bildningsförbund) o. s. v. Ett fruktbärande samarbete har också inletts med lärarna
genom bl. a. S. A. F. (Sveriges allmänna folkskollärareförening).
Hembygdsrörelsens fria växt har tvivelsutan varit en mäktig drivfjäder
i den expansiva utveckling, som ovan antytts. Samfundet för
hembygdsvård har aldrig — såsom möjligen från början avsågs — i realiteten varit
någon rörelsens riksorganisation i den betydelsen, att de hundratals
små-föreningarnas göranden och låtanden varit underkastade dess ledning och
kontroll. Detsamma gäller de centrala institutioner, med vilka framför allt
den kulturminnesvårdande hembygdsrörelsen upprätthållit sina
betydelsefullaste förbindelser, nämligen Riksantikvarieämbetet med dess
fornvårds-och byggnadsavdelningar samt Nordiska museet och Skansen. Relationerna
mellan dessa institutioner och landets hembygdsvårdare ha i regel haft
konsultativ karaktär och präglats av ett med åren alltmera förtroendefullt
samarbete till ömsesidig båtnad. Även om en icke ohemul kritik av rådande
förhållanden stundom gjort sig hörd och önskvärdheten av enhetlig ledning
och rationellare arbetsmetoder framhållits, har man dock all anledning att
glädjas över att den svenska hembygdsrörelsen hittills undgått »likriktning».
Mot slutet av 1920-talet och under loppet av 1930-talet har
hembygdsrörelsen indirekt tillförts ett betydande krafttillskott genom den
konsolidering av kulturminnesvården, som blivit följden av det provinsiella
museiväsendets ekonomiska sanering genom statligt understöd i form av s. k.
lotterimedel. Denna ännu ej slutförda process, vars främste tillskyndare
varit nuvarande riksantikvarien Sigurd Curman, syftar till en indelning av
landet i distrikt, vanligen omfattande ett län eller ett landskap, inom vilka
kulturminnes- och hembygdsvården skall kunna påräkna central ledning
med tillgång till fackutbildad arbetskraft, landsantikvarier eller
länsinten-denter. Där de ekonomiska förutsättningarna helt eller delvis äro för
handen, ha också de gynnsamma verkningarna av systemet kunnat avläsas i
ökad aktivitet, samling och samförstånd. De provinsiella fornminnesföre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
