Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetet. Men när sedan en originell finsk diktare verkligen framträdde,
mottogs han rätt kallsinnigt för att han var så bondsk och rå och icke
idealiserade folket i Runebergs anda. Han hette Aleksis Kivi eller Stenvall
(kivi = sten), var son till en fattig skräddare och kunde först vid sjutton
års ålder komma in i ett läroverk. Ty skolspråket var svenska, och det
tog tid innan han — av en gammal sjöman — lärt sig detta språk. Han
skrev bl. a. den egendomliga bygderomanen »Sju bröder», där realism och
fantasteri ingått en så märklig förening, och den muntra folkkomedien
»Sockenskomakarna». I båda återgav han med genuin folklig humor
genuina finska folktyper — så genuina, att kritiken först ville frånkänna dem
allt litterärt värde. Kivi drog sig fram i yttersta fattigdom och blev ett
par år före sin död sinnessjuk. Numera hyllas han som den förste
ursprunglige diktaren på finska språket.
Det var som om de idoga 1860- och 70-talen inte bjudit diktarna några
starkare impulser. Litterärt levde man på Runebergsarvet, förvaltat av
Topelius i romantiserande och idealiserande riktning. Först med åttiotalets
inbrott blåste de nya vindarna från Danmark och Norge in över Finland.
Maningarna att slå upp fönstren mot Europa, Ibsens, Björnsons, Kiellands
samhällskritik väckte andarna ur idyllens dvala. Den intellektuella
ungdomen upptäckte, att hemlandets förhållanden voro olidligt trånga och
efterblivna, den ville bli europeisk, finna kontakt med alla de nya
strömningarna ute i världen. För unga konstnärer, författare och forskare blev
Paris vallfartsorten, i någon mån även Köpenhamn, där kretsen kring
bröderna Brandes lockade och drog. I Finlands svenska litteratur återspeglas
den nya tidens intåg främst i Karl August Tavaststjernas diktning. Hans
»Barndomsvänner» var den första moderna, samhällskritiska och realistiska
romanen i Finland.
Tavaststjerna debuterade med diktsamlingen »För Morgonbris», och en
recensent uttryckte då sin förvåning över att en ung poet »så helt och
hållet kunnat lösslita sig från de idéer och åskådningar, som mer eller mindre
utpräglade återfinnas i nästan alla diktsamlingar, som hos oss skådat
dagen, att t. ex. ordet fosterland icke en enda gång hos honom förekommer».
Just det ordet hade nog Tavaststjerna med full avsikt undvikit, ty han ville
kasta loss från Runebergstraditionen, som ödslade med det fosterländska.
Att han var oppositionell sågo de äldre med bekymmer, och de voro mycket
missnöjda med att han i sitt kanske mognaste verk, romanen »Hårda
tider» med motiv från de svåra nödåren på 1860-talet, icke idealiserade fol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
