Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro samfällda angelägenheter för alla kristtrogna. Missionen var en
självfallen sådan, allt flera anmälde sig. Enligt Moltkes regel borde man
»ge-trennt marschieren, vereint schlagen» — gentemot tidens starka irreligiösa
tendenser. Denna anda av inbördes förtroende och samförstånd
fördjupades, då Nathan Söderblom mäktigt riktade uppmärksamheten på Mästarens
ord i Joh. Ev. 17: »Ut omnes unum sint» — på det alla må varda ett —
och de ekumeniska tankarna och idealen vunno makt över sinnena.
Också kyrkans förhållande till de radikala falangerna med deras
drömmar om en sekulariserad kulturutveckling kom på ny bog. De nya
kyrkomännen deklarerade, att de icke hade något att invända mot de frihetskrav
vis å vis kyrkan, som påyrkats såväl av frikyrkorna som av den politiska
liberalismens och radikalismens män, främst frihet att utträda ur kyrkan
utan uppgivande av annat kristet trossamfund. Kyrkan ville icke använda
något tvång, hon ville blott på det sätt hennes Herre bjudit tjäna Sveriges
folk, så långt hon förmådde. Icke enskildas eller gruppers inställning till
henne vore det avgörande, utan Kristi uppdrag, hans, som lika mycket
bekymrade sig om publikaner och syndare som om fariséer och rättfärdiga.
Man hade betraktat spänningen mellan kyrka och stat som anledning att
upplösa sambandet dem emellan. Harald Hjärne tog upp problemet i stor
stil i en serie Olaus Petri-föreläsningar. Han visade, att denna spänning
tvärtom var helt naturlig, då ju kyrka och stat äro samfund av helt olika
art. Parollen om skilsmässa skulle ingalunda lösa problemet, det skulle
kvarstå. I själva verket vore denna spänning hälsosam. Kyrkan och staten
behövde varandra och måste finna en modus vivendi, vilket ingalunda vore
ogörligt. »Kyrkans fall har alltid varit omedelbart förestående.»
Hur riktigt Hjärne bedömt saken, visade sig i en sådan konflikt, som
det är av stort intresse att ge akt på. I riksdagen hade beslut fattats om
införande av rätten till s. k. borgerlig begravning. Man påyrkade även, att
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Ett liturgiskt länge försummat kyrkoliv har i våra
dagar pä mänga håll eftertråtts av gudstjänsternas och kyrkofesternas högtidliggörande
med dyrbarare skrudar, ceremoniell prakt och liturgiskt rikare former. Ett exempel härpå
är kyrkoherdeinstallationerna, särskilt i huvudstads- och andra större församlingar (fotot
till vänster: kyrkoherdeinstallation i Kungsholmens församling i Stockholm 1939). Främst
går kyrkoherden, som »skall ordentligen inställas i församlingen», därefter följa
assisterande ämbetsbröder och sist biskopen eller den han förordnar att installera den nye
herden. — Som ett led i gudstjänstlivets rikare gestaltning i vårt land ha pd sina håll
processioner även vid ungdomens konfirmation och första nattvardsgång kommit i bruk.
Bilden till höger år från en konfirmation 1939 i Engelbrekts församling i Stockholm med
prästen i spetsen, bärande nattvardskalken och följd av sina vitklädda konfirmander.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
