Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han sig definitivt och för alltid åt den gudomliga viljan. Det var hans
»surrender». Intet mänskligt öga såg, ingen i kyrkan anade vad som
försiggick inom honom, men han reste sig upp som en ny människa, med ny
håg och ny kraft. Han förnam en maning att omedelbart försona sig med
alla dem, mot vilka han kände bitterhet. Han gjorde så och leddes snart
till sitt verk, att uppsöka människor för att, själv helt öppen gentemot
dem, förmå dem att öppna sig helt för honom med bekännelse av den
synd, varav de förlamas och som ingen släpper utan en rasande kamp.
Frank Buchman blev själskirurgen, hans verk växte, i grupper (»teams»)
resa han och hans medarbetare genom länderna. Grupprörelsen blev en
ny och väldig väckelserörelse.
Till vårt land kom den omkring 1930. Det är för tidigt att yttra sig om
dess verkan. Men den har gripit omkring sig i mycket skilda kretsar, även
i någon mån inom arbetarevärlden, den har förvandlat många människoliv,
och den har skänkt oss många nya kristna röster, i pressen, i litteraturen,
i det praktiska samhällslivet. Oxfordfolket samlar sig också kring
nattvards-runden i våra kyrkor.
Det är något eget med väckelserörelserna. De komma likt vandrande
vågor från den anglosachsiska världen med friskt fräsande kammar. Det
är en Andens pingstvind, som blåser, och man väntar sig en hela livets
pånyttfödelse därav. Men efter hand nå de sin kulmen och sjunka undan. De
ha givit kyrkan starka impulser, det är som hade den behövt dessa
reformerta stötar, när det gällt yttre aktivitet, men det synes nödvändigt, att
dessa impulser behövde transformeras i evangelisk-luthersk anda för att
bliva till varaktigt gagn. Nathan Söderblom ville, att kyrkans präster skulle
vara »andliga ingenjörer», som kunde leda dessa strömmar till varaktig
kraftverkan.
Vid en religionsdebatt i Uppsala i seklets början gjorde man ganska
övermodigt gällande, att kyrka och teologi numera spelade ringa roll för
kulturens stolta utveckling — allt tydligare stävade denna och de sociala
rörelserna fram i sekulariseringens tecken. J. A. Eklund, sedermera biskop
i Karlstad, replikerade: »Må vara, att kyrkans väg synes smalna. Man
skall ändå aldrig kunna kommo förbi oss». Föreställningen om en
sekulariserad kultur var för honom illusionär. Ej heller Rydberg och Hjärne kunde
hänge sig åt den allmänna kulturoptimismen och framtidstron. Snart nog
besannades bittert deras farhågor. Ej blott nationernas fysiska och
materiella resurser utan även alla andliga makter, åskådningar och doktriner,
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
