Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till de med ett missriktat slagord s. k. proletärförfattarna hör Ivar Lo-J ohansson.
Särskilt hans skildringar ur statarbefolkningens liv åro kännetecknade av en ingående
sakkunskap och frän realism, och de ha säkerligen mycket bidragit till att uppmärksamheten
fästs på denna arbetaregrupps föga människovärdiga existens. — Här ses Ivar
Lo-Johans-son i den sörmländska miljö, han skildrat mera ingående än någon annan svensk
författare. — Foto Gunnar Lundh 1939.
botemedlet för den överkultiverade och övermekaniserade människan. I
romanen finner man en tydlig misstro till den traditionella
karaktärsgestalt-ningen. Samhällskritiken leder till en förkärlek för skildringar av
karaktärens sönderfall och för att som tema ta upp konflikten mellan verklighet
och önskedröm (Eyvind Johnson). Den egentliga arbetarromanen blev
dock i första hand realistisk och dokumentarisk med en underström av
lyrik, som kunde flamma av indignation eller kvälla fram i romantiska
strömfåror. Författarna kände sig sitta inne med exakt, detaljerad
kunskap och visste sig ha förstahandsmaterial till en oskriven del av Sveriges
historia. Och ju starkare den nya klassen förankrades i samhället och
ju lugnare den kunde se fram mot folkhemmets förverkligande, desto
oftare blev arbetarromanen tillbakablickande. Den fick en övervägande
självbiografisk form. Intrig och personskildring skuros vanligen till efter
rätt enformiga mönster; det viktigaste var miljön, som kunde skildras
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
